Jag, och många många med mig, bevistade årets Bonnierkalas på Manilla i tisdags. Och alla som skulle var det var där. Från Kerstin Ekman till yngsta debutanten, från denna tidnings chefredaktör till en hel radda dylika till. Kulturredaktörer också förstås och en av dem är skållhet just nu. Åsa Linderborg på Aftonbladet. Jag såg henne inte, men någonstans där i mängden vet jag att hon smorde kråset precis som hela drösen av oss övriga gäster.
Att hon är så het beror på det stora bråk som utbrutit på grund av den artikel hon tog in på sina sidor, den där det obekräftat påstods att israeliska soldater plundrat palestinska offer på deras inre organ och sålt dem vidare.
Det låter som något i klass med att medlemmar av mau mau-rörelsen brukade dricka vita mans blod och grilla vit mans bebisar när det begav sig.
De ryktena har väl aldrig bekräftats men de var effektiva. Man kan bara hoppas att de här ryktena inte heller kommer att kunna bekräftas.

Att upprördheten är så stor nu, det i sin tur beror på den latenta, lättväckta, obegripliga antisemitism som tycks ligga tätt under ytan hos så många till synes förnuftiga varelser. Och som finns där än i dag, om den, som brukligt är med alla fördomar, förmedlats från föräldrar till barn vid köksbordet under uppväxten.
Vilket kommer mig att tänka på några rader ur Åsa Linderborgs eminenta bästsäljaren Mig äger ingen. Lilla Åsa och pappa  går till Grimaldis skoaffär för att pappa behöver nya skor. Han provar och provar men köper inga, det var för dyrt. Och sen står det så här:
"– Skojudar! muttrade han på cykeln hem. Hundratrettio keroooner för ett par skor!”

Ett annat till synes omedvetet handlingsmönster jag grubblat över på sistone står Dramatenchefen Marie-Louise Ekman för. Min beundran för henne stor. Och min beundran för hennes make Gösta Ekman är om möjligt änniu större. Men är det riktigt kosher, höll jag på att skriva, att hon låter honom regissera pjäser på Dramaten nu och att hon satte upp sin egen Gäckanden igen i somras?
De är bägge lysande begåvningar, men finns där inte ändå någon form av outtalat förbud mot att gynna sig själv och de sina när man befinner sig i en position där man kan så göra?
När man upptäcker flagrant nepotism i näringslivet - något som oavbrutet pågår - då brukar det bli ett oherrans liv. Men borde det inte vara bannlyst överallt?
Jag bara undrar, även om jag knappt törs det.

Sen undrar jag också, för att byta ämne radikalt, hur det är ställt med knarkandet i Oslo. Jag for dit i somras, för att bo över natten inför min och min dotters Hurtigrutresa från Bergen till Kirkenes och åter.
Just som vi anlänt blev vi stående några ögonblick utanför tågstationen vid en låg mur och bakom den satt, visade det sig, ett hjärtskärande ungt par och injicerade.
När vi någon timme senare lämnade vårt hotell, som låg precis intill stationen, såg vi inom loppet av ett par minuter hur tre fullständigt öppna knarkaffärer genomfördes. Jag har faktiskt aldrig sett det i Stockholm.
Jag vet, knark är inget att bråka om, ett radioprogram om knark som heter Knark har precis börjat i P1, alla har rökt hasch någon gång, spriten tar många fler liv, fyrtiotalisterna får moralpanik bara de hör ordet, att festknarka en smula är bara kul, det är endast och enbart oupplysta sippa puritaner som fortfarande generar omvärlden genom att förfasa sig.
Mig skrämmer knark. Jag hade en kusin som dog i en överdos. Och det där unga paret i Oslo fick mig nästan att börja gråta.