För tre år sen drev socialdepartementet
projektet ”Flicka” för att ”diskutera självkänsla, jämställdhet, ideal och identitet”. Man for runt till 25 städer där 50 000 ungdomar deltog i aktiviteterna.
”Flicka”-projektet drogs i gång av dåvarande barn- och familjeminister
Berit Andnor, ”som en reaktion på den ökande kommersialiseringen och sexua-liseringen av samhället, inte minst i medierna”.
Vad de sex miljoner som ”Flicka”-projektet kostade hade för effekt egentligen kan diskuteras. Men det vore intressant att veta om någon minister just nu funderar på att bli odödlig genom att dra i gång projektet ”Pojke”.
Själv är jag en flickmamma utan förstahandskunskap, men genom åren har jag ändå undrat över en del saker.
Varför har små pojkar bara leksaker som handlar om våld och skräck?
Varför lär inte svenska föräldrar sina pojkar att hälsa och vara artiga mot omgivningen, när de gör det med flickorna?
Varför lägger skolan enorma resurser på att ge en handfull stökiga pojkar uppmärksamhet, i stället för att markera att deras beteende är oacceptabelt?
Varför är det ett större problem att tonårsflickor mår dåligt, än att tonårspojkar begår självmord, blir fotbollshuliganer eller sitter ensamma framför
datorn dygnet runt?
Kort sagt, varför startar ingen projekt ”Pojke”?

Självklart har många av mina kompisar söner, och jag känner massor av bedårande pojkar och unga män som hälsar artigt,
sköter sig i skolan och hanterar omgivningen på ett beundransvärt sätt. De lyser som fyrar i en mörk omvärld.
Sen har vi alla de andra, och det bär mig emot att bunta ihop halva ungdomligheten på det här viset, men det görs ju hela tiden med flickor, så varför inte försöka? Kanske ger det några nya insikter.
Unga pojkar utsätts för en allt intensivare kroppsfixering, där det gäller att börja träna på gym så fort man har åldern inne och gärna äta förbjudna medel för att få större muskler.
Vad gör politikerna åt det?
Unga pojkar hetsas av det allt aggressivare konsumtionssamhället att ständigt gå klädda i nya märkeskläder, och att lägga en förmögenhet på ”onödiga” saker som dyra klockor, datorer och andra teknikprylar. Vem sätter stopp för det?Unga pojkar konkurrerar på ett mördande sätt med varandra, där det gäller att vara cool, att ha gott om pengar, att prestera sexuellt.
Vem tar hand om dem som inte orkar?
Unga pojkar hetsas av grupptrycket att mobba och skrämma skiten ur omgivningen med könsord, vandalisering och huliganbeteende. Vem räddar deras framtid?
Unga pojkar klarar sig sämre i skolan än flickor,
har färre nära vänner, färre vuxna som de kan prata med. Vem tar deras problem på allvar?

När jag försöker lista ut vilken minister som kan tänkas ta tag i det här, och initiera projektet ”Pojke”, kommer jag på att det vimlar av kandidater.
Medan socialdemokratiska regeringar varit fulla av kantiga bufflar som Göran Persson och Bosse Ringholm, består ju Alliansen bara av mjukismän.
Berit Andnor gick ut hårt med sin personliga historia och berättade att hon själv var ”en tyst och osynlig flicka under större delen av min skoltid”.
Hur hade Tobias Billström, Sten Tolgfors och Sven Otto Littorin det när de växte upp? Hur har Andreas Carlgren och Anders Borg klarat av att skapa sig helt egna, nyskapande mansroller?
Vad har tonårspappan Fredrik Reinfeldt att säga till det uppväxande släktet av förvirrade pojkar?
Jag väntar på svaret. För det är hög tid att någon drar i gång projektet ”Pojke”.