Det är så illa. När man tror att man ska få vila lite kommer en ny, fasansfull historia, en ung gutt som med rösten bruten av tårar berättar hur han såg sin bästa vän drunkna, och om sina skuldkänslor för att han fortsatte simma, bort från Utøya. Och där, bara två meter från mig, utan vare sig glasruta eller vakt emellan, sitter den vidrige mördaren Anders Behring Breivik och stirrar frånvarande framför sig. Som om han var på en särdeles tråkig mattelektion.

Det är helt galet med närheten till massmördaren. I Sverige satt åhörarna på en läktare på andra sidan en glasvägg och såg Malexandermördarnas nackar, långt bort.

Här kan jag studera Breiviks ansikte ostörd, i timmar. Jag ser kratrarna på kinderna efter gammal acne. Den fylliga munnen, som när domstolen misslyckas med en uppkoppling till ett brottsoffer i USA, kröker sig i elakt förakt. Ögonen, som tömts på innehåll sen jag såg honom sist, i slutet på april.

Något har hänt med Breivik. Han har tappat i vikt, och i engagemang. Han ser ut som om hans liv mist sin mening. Men när gutten som förlorat sin vän talar, och domaren torkar tårar, får Breivik liv i det döda ansiktet. Hans glädje tycks vara andras smärta.

När en med Breivik jämngammal man, frivillig i Norsk Folkehjelp, i det civila lastbilschaufför, vittnar om hur han räddade 46 personer genom att låsa in dem i Skolstugan, flammar Breiviks bleka ansikte plötsligt i rött.

Mannen säger att han hade tänkt angripa Breivik med en brandsläckare och göra allt för att han inte skulle kunna skjuta fler - till och med döda honom.

Det blir fart på terroristen som tillbringat dagen med sina tvångsmässiga rörelser, alltid exakt likadana, med vattenkaraffen och skjortärmarna.

De gula postit-lapparna som han fyller med sin attacksäkra gummipenna, och sen knycklar ihop i fickan inför varje rast, for iväg till försvarsadvokaterna. Här skulle det sägas emot.

Med små huvudskakningar bestämde advokaterna att det inte var läge. Senare, ska Breivik få attackera vittnet.

Ina Libak heter den 22-åriga jentan som charmade sal 250 i går, så till den grad att vi skrattade högt flera gånger. Hon berättade om hur hon skjutits av Breivik i käken, båda armarna och bröstet, men räddats av vännerna som tryckt stenar mot såren och gömt henne bland buskarna.

Nu var det hon som var liv, han som såg ut som döden. Var det enda sätt Anders Behring Breivik kunde komma nära en sådan flicka - att försöka döda henne?