Britta Svensson

Man måste vara mycket mer förberedd på hatet. Inte minst arbetsgivarna.

Publicerad

Det är verkligen bra att näthatet mot kvinnliga journalister beskrivs väldigt konkret. Vad sägs, och av vem? Sen är det dags för arbetsgivaren att agera. Vad är det om inte ett arbetsmiljöproblem?

Att säga att man ska "tåla" ständig kränkande behandling därför att man har en så privilegierad position (ett jobb och en månadslön) är helt snett. Ungefär lika vettigt som om kvinnliga lärare, socialarbetare eller personal på försäkringskassan skulle få höra att könsord, hatkampanjer och ständigt nedsättande glåpord hör till jobbet.

Det förekommer förstås där också. Men är det okej?

Det var en chockartad upplevelse när tidningarnas nätversioner började publicera kommentarer till artiklarna. Plötsligt följdes det man skrivit av ibland oändliga rader av inlägg där det man jobbat ihop under arbetstiden avfärdades med kränkande invektiv.

En mycket märklig situation. Som om en lärare efter arbetsdagens slut skulle tvingas stå i dörren och ta emot elevernas utskällningar. Samt att eleverna hade en papperspåse över huvudet och rösten förvrängd så det inte gick att veta vem som sade vad.

Nu har många tagit bort kommentarsfunktionen, men när jag går in på tidningars hemsidor där den finns kvar blir jag illa berörd av hur otäck stämningen snabbt blir när anonyma börja diskutera en artikel i nästan vilket ämne som helst.

En saklig diskussion är viktig, och har alltid pågått. I brev, mejl, telefonsamtal och i direkta möten har man som journalist alltid diskuterat det man skrivit med läsarna. Läsare som skriver eller säger sina namn. Anonyma brukar sällan ha något att tillföra.

När de anonyma kommentarerna vällde fram förstod jag aldrig varför inte tidningen krävde att den som skrev något på sajten undertecknade med sitt namn. För att man inte gör det på insändar sidan? Men där väljs ju de inlägg ut som har mest att tillföra andra. På nätet var mycket helt ointressant för utomstående.

De anonyma kommentarerna på nätet gjorde att tonläget flyttades över till mejlkorgen. Det ingick i arbetsuppgifterna att svara på alla mejl. Officiellt. Hade man gjort det i verkligheten hade det varit yrkesmässigt självmord.

Till slut var det en väldigt rak, enkel och praktisk kvinnlig kollega på en annan tidning som sa till mig hur jag skulle hantera näthatarna. Det finns teknik för att göra situationen hanterlig.

Det som är bra med den senaste tidens vittnesmål är att näthatet förlorat sin udd. Jaha, det är inte mig de hatar. De bara hatar, i stort sett alla kvinnor som tar ton. Känslor som förmodligen alltid funnits, bara inte varit så synliga.

Alltihopa är ett bevis för Germaine Greers över 40 år gamla tes om att "kvinnor har väldigt liten aning om hur mycket män hatar dem". Det handlar om vissa mäns mycket stora kapacitet till hat, och hur kvinnor ofta underskattar den.

Kvinnan som inte tror att hennes man verkligen kommer att mörda henne. Kvinnan som tror att hon kommer att bli älskad, och inte hatad när hon tar plats i offentligheten.

Man måste vara mycket mer förberedd på hatet. På alla nivåer, inte minst arbetsgivarna. Ha handlingsplaner, och system, för att hantera det. Näthatet är en hälsorisk på många arbetsplatser som det inte bör vara den enskilda kvinnans ansvar att hantera.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida