Räddade Janne Josefsson ett barn i tisdags kväll? Eller var det något annat som hände?
Det verkar vara det stora samtalsämnet just nu.
Kollegan Lars Adaktusson tar till stora släggan mot Josefsson under rubriken ”Därför hyllar jag inte grävande journalistik” i Svenska Dagbladet. I vild debatt i direktsänd tv säger han sig ha ”stora problem med att titta på ’Uppdrag granskning’ eftersom jag inte litar på det som sägs där”.
Ni tittare verkar delade i två läger, ett som avgudar JJ, ett som avskyr honom. Vad jag tycker?
Jag tycker att killen måste granskas.
Adaktussons ifrågasättande av Josefsson i ”Gomorron Sverige” i går fick mig att känna ett slags lugn, som om någon på skolgården vågat sätta sig upp mot en mobbare. Detta trots den fruktansvärda berättelsen om flickan som kallades Louise, som Josefsson berättade i tisdags kväll. Var den inte viktig?
Jo, men jag lyssnade på den med torra ögon, på min vakt.
Hur ska man kunna lita på Janne Josefsson i en fråga som rör ett utsatt barn?
Sist tog han ju föräldrarnas parti, och förföljde socialnämnden i Oskarshamn långt över anständighetens gräns för att de hade omhändertagit ett barn.
Hur rädda blev de i Vetlanda när de såg det?
Det lär vi aldrig få veta. Socialarbetare sönderslagna av Janne Josefsson har inga mänskliga rättigheter.
Folk skriver på Expressen.se att ”utan Josefsson hade kanske den lilla flickan fortfarande varit tvungen att bli våldtagen”.
De tror att hennes misär slutade med att Janne Josefsson dök upp i Vetlanda. Det är ju helt fel.
Så här var det: När Louise själv sökte hjälp hos socialen omhändertog de henne med stöd av LVU, lagen om vård av unga. Hon berättade om pappans övergrepp och då kopplades polisen in.
Inga horder av granskande journalister kom till rättegången i Eksjö tingsrätt 5 och 6 oktober förra året.
Siv Grönwald från nättidningen Höglandsnytt var där när pappan åtalades för sexuellt utnyttjande av underårig och våldtäkt mot barn.
Det blev stängda dörrar, berättar Siv via mejl. Dagen efter att domen föll 20 november hade Dagens Nyheter en stor artikel som berättade exakt samma historia som ”Uppdrag granskning” i tisdags.
Allt finns med, att Louise kastades ut av sin mor när hon var tio år, att hon kom till fadern i Vetlanda som hade permission från rättspsyk efter ett dråpförsök. Att hon bodde ”i en dåligt underhållen husvagn” och i pappans bil. Att hon utsattes för sexuella övergrepp och till slut packade ihop sina saker och gick till en lanthandel där hon fick hjälp att ringa socialen.
Att anmälningar från olika håll kommit in till socialtjänsten, men att inget gjordes. Att länsstyrelsen i Jönköpings län riktade ”allvarlig kritik” mot socialnämnden i Vetlanda, ”det skarpaste vi kan säga” enligt handläggaren Per-Håkan Nordström.
Domen mot pappan fastställdes i Göta hovrätt. ”Domen blev rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, samt skadestånd till dottern med 230 000 kronor”, mejlar Siv Grönwald.
Allting gick snett, sen ställdes det till rätta. Så gott det nu gick.
Det var då Janne Josefsson kom in i bilden. Han grävde inte ett dugg. Hela historien var redan berättad.
Han gjorde slagkraftig tv av en historia ur arkivet, inget fel i det. Man kan aldrig rapportera för mycket om hur illa barn kan fara i vårt välståndssamhälle.
Men nu ska huvuden rulla, människor avgå. Annars har ju Josefsson inga troféer att visa upp.
Det är skändligt.
Först gjorde de ingenting, visst, men sen var det socialen i Vetlanda som räddade Louise. Naturligtvis. Vem skulle annars gjort det?
