I dag avgörs det. Dom faller i Oslo tingsrätt mot Anders Behring Breivik. Visste han vad han gjorde när han dödade 77 människor den 22 juli förra året? Eller var han inte ansvarig för sina handlingar på grund av psykisk sjukdom?

Breivik uppträdde samlat och lugnt under rättegången och sa sig själv ha utfört dådet som fullt frisk politisk aktivist. Så egentligen känns svaret självklart.

Men de två psykiatrer som träffade honom strax efter 22 juli ställde diagnosen paranoid schizofren. De menar att han ansåg sig vara utsänd av en organisation som inte existerar för att avvärja ett hot som inte heller existerar.

En galning styrd av hjärnspöken och som bör få vård, med andra ord.

Ett andra team av rättspsykiatrer har förklarat Breivik som frisk. Och när han närstuderades i fängelset i tre veckor ansågs han vara utan tecken på psykos.

Under rättegången uttryckte Breivik ingen ånger eller förvirring när han talade om sitt dåd. När han kom in på morden på ung­domarna på Utøya försvann hans närmast milda framtoning och han visade något som inte går att beskriva på annat sätt än ondska.

Han uttryckte beslutsamhet. Han talade om att han medvetet avrättat 14-åriga politiska motståndare med skott i huvudet. ­Ondska.

Men den första psykrapporten som klassar Breivik som otill­räknelig är den som fick villkorslöst godkänt av norska social­styrelsen. Det blir svårt för rätten att bortse från den.

Och finns det tvivel ska rätten döma det som blir mest fördelaktigt för den åtalade. Då blir det otillräknelig. Och vård.

Man undrar vad Giovanni Henriksen hade tyckt om det.

Bruce Springsteens gitarrist Steve Van Zandt har ju tagit sin gestaltning av en italiensk-amerikansk mafioso från tv-serien "The Sopranos" ett steg vidare och flyttat figuren till Lillehammer i Norge.

I norska serien "Lilyhammer" som just nu går på svensk tv är han en New York-gangster som behöver gömma sig på hemlig ort under ny identitet. Han blir invandraren Giovanni Henriksen i den pittoreskt snöiga ort han minns från vinter-OS 1994.

Redan på tåget till Lillehammer konfronteras Giovanni med den norska snällheten. Ett ungdomsgäng för oväsen och ingen säger till. Utom gangstern som tränger upp värstingen mot en vägg och kräver ­skärpning.

Det var något så förlösande med den scenen. Jag blev påmind om alla gånger jag suttit i det öronbedövande larmet i SJ:s så kallade tysta avdelning. Där ingen vågar säga det ­självklara ordet "Tyst!", allra minst jag.

Giovanni går vidare till att bli rådgivare åt norska väninnan Sigrids son som får stryk av skolkamrater. ­Lärarinnans metod att stoppa miss­handeln är att "prata ut om det som hänt".

Giovanni säger till pojken att gå fram till mobbningsledaren med en vante full med småsten.

Med humorns hjälp ställs frågan om snällheten i världens bästa och mest civiliserade land har en baksida.

Kan baksidan vara feghet och en rädsla att sätta kraft mot ondskan?

Wenche Elizabeth Arntzen, 53, är ­domaren som i dag kommer att tala om för världen hur den norska rättvisan bedömer Anders Behring Breiviks ondska. Det blir avgörande för hur vi kommer att se på Norge i framtiden.

Har snällheten gått för långt i världens bästa land?