Varje gång jag kör förbi de avlånga huslängorna på höjden fylls jag av obehag.
Arkitekturen påminner om bilder man sett på koncentrationsläger. Fast i det här fallet är det grisar som är inspärrade.
Jag äter kött, men mer sällan. Inget har riktigt varit detsamma sen Nobelpristagaren J M Coetzee jämförde människans hantering av djur med Förintelsen.
När jag var sju år öppnade Borås djurpark. En stilla sommarkväll kunde man höra lejonet Simba ryta på avstånd. Besöken i parken var riktiga höjdpunkter.
Till utflykten hörde att kolla om geparden rört sig sen sist. Men jordens snabbaste djur låg varje gång lika orörlig på sin utmätta plätt.
Visst vore det kul att se Kodiakbjörnen i Orsa björnpark. Jag var ju två veckor i Alaska utan att ha turen att få syn på en. Men samtidigt, med vilken rätt flyger vi denna varelse till Sverige?
Katherine Angelo Lindqvist är före detta stridbar ordförande för Djurens Rätt, numera oppositionsledare (S) i Vaxholm. Hon mejlar:
"Varför kan vi inte respektera djuren i sina naturliga miljöer, utan måste ta in dem i våra, och göra dem till våra slavar? Vem har gett oss rätten att ta deras frihet och tjäna pengar på dem?".
Jag hade frågat om hennes tankar efter tragedin på Kolmården. Hon svarar som Coetzee, skrämmande glasklart.
Det har blivit en diskussion om vilda vargar. Oerhört konstigt. På vad sätt har de varit inblandade i det som skedde?
Det är djurparkernas vara eller inte vara det handlar om.
Numera räcker det inte med att bara titta på djuren. Kan man inte få följa med och mata dem? Upplevelserna måste hela tiden trappas upp för att besökarna ska fortsätta komma.
Man får köra bil bland tigrarna. Ha en liten apa i handen. Krama getter i barnens mini-zoo. Dansa med vargar.
"Man ska inte ha vilda djur i fångenskap", skriver Katherine Angelo Lindqvist och det är ju fullständigt självklart. Ändå finns det djurparker i Sverige. Ändå tar vi oss rätten att flyga hit en björn från Alaska för att få glo på honom.
På sin hemsida gör Kolmården reklam riktad till företag under rubriker som "Kom skrämmande nära djurens konung". Man kan betala extra för att "komma så nära att du står öga mot öga med ett lejon och t o m kan känna dess andedräkt".
När det gäller tigrarna utlovas "att du kommer mycket nära detta mäktiga djur som fascinerat människor över hela världen".
Nära, nära, nära. Stick in huvudet i lejonets gap. Vem vill betala för att titta på en stillastående utrotningshotad ko när man kan bli rispad i ansiktet av en vild varghanne?
Rapporterna om de incidenter som skett när folk betalat dyra pengar för närkontakt med Kolmårdens vargar är verkligen skrämmande.
Man kan utöva sin kärlek till vilda djur i naturen, med kikare, skriver Katherine Angelo Lindqvist.
Jag håller med. Så fort en människa ser ett stillastående djur måste hon försöka klappa det, fräste en kompis en gång när en älg attackerat en närgången människa.
Jag får omedelbart samma impuls när jag kliver ut ur min kolonistuga och upptäcker en ekorre stående på bakbenen nyfiket kikande in.
O, stanna, bli min vän! Jag lägger ut nötter men han återkommer inte. Jag dyrkar marken där han skuttar fram men han är helt ointresserad av mig.
Människans obesvarade kärlek till djur är en tragedi.
