Det finns få berättelser som griper tag i bok- läsaren lika starkt som en olycklig barndom. Det stod klart om inte annat när amerikanen Dave Pelzer sålde 950 000 exemplar av sin bokserie om "Pojken som kallades Det" i Sverige i början på 2000-talet.
Och detta utan annat än något enstaka omnämnande i pressen. I USA och England var uppmärksamheten större. New York Times ifrågasatte om böckernas beskrivning av extrem barnmisshandel verkligen var sann under rubriken "Dysfunction for dollars".
Engelska Daily Mail skrev om "misär- memoarernas pornografi" och vinsthungriga förläggare som jagade utsatta barn som vuxit upp och kunde tänkas villiga att sälja sin historia.
I denna lukrativa fålla kan man placera boken "Jag är Zlatan Ibrahimovic" som ni säkert har fått i julklapp. Själv sträckläste jag den före jul.
Den vore ingenting utan berättelsen om den utsatta barndomen. Jag är övertygad om att både Albert Bonniers förlag och författaren David Lagercrantz visste precis vad de gjorde när de lade upp strategin för hur boken skulle byggas upp.
Misär för miljoner.
Inget fel i det. Jag tillhör dem som blev gripen av "Pojken som kallades Det". Det var därför att jag kände igen allting i den.
Inte för att någonting behöver vara påhittat. Utan för att vanvård av barn följer vissa mönster.
Jag kände igen det som beskrevs i boken från olika polisutredningar. Det kan vara både offer och förövare som berättar om vad de varit utsatta för. Även i den statliga vanvårdsutredningen om barnhems- och fosterbarn finns dessa berättelser.
Stryk. Misshandel. Man tvingar barnen att äta spyor eller hundbajs. Bränner dem med cigaretter eller genom att lägga handen på spisen. Svält. Utfrysning.
Zlatan var inte utsatt för det mest extrema, men en del detaljer går igen i hans bok.
Misären tycks sträcka sig åt olika håll utan att någon kan göra något åt den. Krig. Skilsmässa. Trasiga familjeförhållanden. Droger. Alkoholism. Misshandel. Socialutredningar. Polisingripanden.
"Ofta kom jag hem hungrig som en varg och slet upp kylskåpsdörren och tänkte: Snälla, snälla, låt det finnas något!". Men det fanns sällan något att äta när Zlatan växte upp hos sin pappa.
"Det fanns en smärta i det jag aldrig glömmer", skriver han i bokens kanske mest känslosamma mening.
"Ibland brast det för morsan. Hon slog oss med träslevar och det hände att de där slevarna gick sönder, och då fick jag pallra mig i väg och köpa en ny, som om det var mitt fel att hon slagit så hårt".
I skolan var Zlatan enligt dåvarande studierektorn "bland de fem stökigaste jag haft under mina 33 år i skolan". Zlatan berättar om hur de satte "in extralärare för min skull ... det snackades om att sätta mig i särskola. Man ville märka ut mig, och jag kände mig som ett ufo".
Brist på mat, misshandel och utfrysning är tre saker som går igen gång på gång i berättelser från utsatta barn.
Zlatan Ibrahimovic framstår i boken som en sammansatt person där det han varit utsatt för som barn, av både anhöriga, skola och omgivning, formar honom som människa.
Hans bok når en jättepublik. Trots miljonerna som tjänas på misären tror jag att hans berättelse är lärorik för många, och för andra blir en bekräftelse på att de inte är ensamma.
