Jag tänkte för något halvår sen att det inte kan fortsätta. Ett spöke till benrangel stod och såg lidande ut i en annons för en kappa från Filippa K. I filmen "New Year's Eve" var de kvinnliga stjärnorna orimligt perfekta och avmagrade, medan männen såg ut som vem som helst. Sluta! Vi orkar inte längre!
Det blir som hjärntvätt till slut. Plötsligt ser jag kvinnor på jobbet som väger tio kilo för lite och är klädda och fixade på ett sätt som vi inte ens var till fest på 70-talet.
Det läggs värderingar som "samvete" och "karaktär" på frågor som vikt, träning och livsstil. Som att man "med gott samvete" kan äta något om man först tränat på ett visst sätt.
Jo, håll på ni som vill. Men vi behöver fler berättelser.
Fler berättelser om kvinnor liksom det finns så många fler om män. Fula, feta, ofixade män finns det massa historier om. Ingen skulle komma på den fåniga tanken att bara berätta om dem med perfekta magrutor.
Man hänger ju lite slappt med i det som erbjuds. Ser hur de kvinnliga skådespelarna i "Desperate housewives" blir allt mer absurt sönderopererade och nerbantade. Hur allt fler tidningar visar vimmel från olika tillställningar där den som inte är perfekt klädd, friserad och stajlad blir hånad.
Men plötsligt får hjärnan, och hjärtat, nog. Sen en tid tillbaka har jag undvikit de stalinistiskt stränga framställningarna av minutiöst tillrättalagda kvinnor. Först var det tråkigt, sen gjorde det ont. Som att se tortyroffer framställda som skönhetsdrottningar.
Jag har letat upp andra historier. Fastnat för kökspigan i "Downtown Abbey", biodlaren Queenie i "Från Lark Rise till Candleford" och Meryl Streep som Julia Childs i "Julie och Julia".
Jag måste få mångfald, annars står jag inte ut. En kvinna i offentligheten måste kunna vara något annat än benget.
Och så har jag tänkt att det måste vända. Annars kommer Angelina Jolie att dö. Hon kan inte äta mindre än hon redan nu måste göra.
Och det händer. Plötsligt får jag skratta åt en kraftig kvinna som stjäl en Hollywoodfilm som "Bridesmaids". Melissa McCarthy i byxor i XXXL, pärlhalsband och foträta sandaler är så rolig att jag inte ens minns de vanliga nedbantade skrällena i dockkläder runtomkring henne. Skulle jag se om filmen är det bara för hennes skull.
Döttrarna säger att jag ska titta på tv-serien "Girls". Huvudpersonen är småfet och mycket alldaglig.
Måste man titta? Ja! En ocean av icke-berättade historier breder ut sig i fantasin. Hur har alldagliga, ganska misslyckade, småfeta kvinnor det i livet? Hollywood kan utforska ämnet i decennier utan att uppslags- ändarna tar slut.
Någon har skrivit att när män i underhållningsindustrin skildrar kvinnor får de en enda roll: det intressanta (och gärna outsägligt vackra) offret. Det är när kvinnor ser på sig själva som rollerna blir fler.
Jag tittar på den engelska tv-serien "Barnmorskan i East End". Herregud, såg ni senaste avsnittet när den groteskt långa överklasskvinnan Camilla Fortescue-Cholmondeley-Browne dök upp klumpig och nyutexaminerad?
Jag skrattade så huset skakade. Skildringen av barnmorskor i slummen i London på 50-talet har slagit alla rekord i England och har fler tittare än "Downton Abbey".
