På skolgården i Bjuv slogs Thomas Michelsen, 15 år, ihjäl av en 16-årig och en 17-årig kamrat. Det brutala mordet och vad som ledde fram till det skildrades nyligen i en prisbelönt artikel av journaliststudenten Fredrik Lassen.
Den beskriver gärningsmännen, två bröder, som på ytan hyfsat anpassade men med en komplicerad bakgrund. De plågas av depression och självmordstankar. De är socialt isolerade och beroende av den yngre kamraten Thomas. Efter ett tag vänds alla känslor av underlägsenhet, otillräcklighet och avundsjuka mot Thomas.

Den drivande, intelligente lillebrodern börjar prata, med brodern och med andra, om att döda Thomas. Först hade han tänkt att han skulle skjuta sig själv, men hatet vänds mer och mer mot kamraten.
Storebrodern tar det inte på allvar. Lassen skriver att lillebrodern "tvivlade egentligen också. Det var en sak att säga att man ska döda någon men en helt annan att göra det". Men efter tre månaders prat slog de ihjäl sin bäste vän på ett oerhört brutalt sätt, med en planka och en sten på skolgården i Bjuv.
Att läsa Fredrik Lassens skildring är att bli påmind om att två eller flertonåringar i samförstånd kan döda. På ett överlagt, planerat sätt.
Det andra fallet som inträffat i Sverige de senaste 20 åren skedde i Umeå 1996 då 15-åriga Sara dödades av sin 16-årige bror och 17-årige kusin. Ett av de första hedersmord som uppmärksammades i Sverige, men ocksåett ungdomsmord i en mycket sällsynt kategori.

Sven Granath, kriminolog på Brottsförebyggande rådet som forskar om ungdomar och dödligt våld, definierar denna kategori som socialt anpassade ungdomar som planerat dödar en jämnårig.
En kategori som han skiljer åt från kriminellt belastade tonåriga värstingar som i fyllan eller upprördheten impulsivt sticker ihjäl någon de kanske inte ens känner särskilt väl. Det som är gemensamt för dessa mer socialt anpassade unga mördare är just planeringen och den mycket nära relationen med offret.
Gärningspersonerna har ofta självmordstankar, de liknar dem som utför skolskjutningar på så sätt att de inte mår bra. Samtidigt som de är deprimerade kan de vara prestationsinriktade och ambitiösa och ha höga krav på sig själva.
Sven Granath beskriver denna typ av ungdomar som djupt ensamma och dåliga på att hantera och kommunicera känslor.
De kanske vill prata, men har ingen som lyssnar. Han säger att det är svårt att bedöma uppsåtet i det dödliga ungdomsvåldet, men att kraven ökat även på tonåringar att förutse konsekvenserna av sina handlingar.
För 20 år sen dömdes hälften av 15- 17-åringarna som dödade för vållande till annans död. Nu döms 80 procent för mord och dråp.