En begravning är offentlig. Det skickas inga inbjudningar, ställs inga krav. Alla har rätt att delta, hur stor eller liten eller obefintlig sorg än omgivningen anser att man ska känna.
När pappa begravdes kom nästan 100 personer. Jag minns att jag kände att han inte var närvarande, att han, och min privata sorg, befann sig någon annanstans. Det var den unika gemenskapen mellan alla oss som var där, som bara fanns den stunden, som gjorde dagen så speciell.
Jag var i USA när Anders Eklund greps och Engla Höglunds kropp hittades. Chocken dämpades av avståndet och jag kan inte påstå att jag känner privat sorg över det som hände. Kanske jag ändå sätter på tv:n i morgon. Det beror på att jag efter att allt för ofta behövt gå på begravningar de senaste åren upptäckt hur sällsynt tröstande de kan vara.
Det handlar ibland om musiken. Men oftast om orden.
I den smaklösa debatt (hur människor väljer att ordna en älskad anhörigs begravning har ingen annan med att göra) som utbrutit efter att Sveriges Television beslutat att direktsända Engla Höglunds begravning är det en viktig faktor som aldrig nämnts.
Varför ställs inte Svenska kyrkan till svars för att de deltar i ett "cyniskt lockbete i SVT:s försök att hejda tittarflykten" (ur före detta tv-chefen Mikael Olssons hatiska debattinlägg)?
Är det verkligen någon som tror att kyrkoherden i församlingen där Stjärnsund ligger skulle medverka i "kladdig och principlös" "medial sensationalism och sentimentalitet" (ur Göran Rosenbergs utfall på Sidan 4 i Expressen)?
Ändå är det han som är huvudpersonen i SVT:s en timma och tjugo minuter långa direktsändning i morgon. Och hans arbetsgivare Västerås stift som sköter pressinformationen.
Niklas Lång, kyrkoherden i Husby församling där Stjärnsund ligger, är 43 år och från Järfälla utanför Stockholm. Till Kyrkans Tidning säger han att han "liksom alltid när det gäller begravningar försöker tillmötesgå de anhörigas önskemål så långt det är möjligt".
- Jag kan förstå att en del upplever att det blir en viss hysteri, men personligen känner jag mig lugn och trygg i det upplägg som vi har landat i. Fördelen är att nu kan alla de som upplevt sig starkt berörda av händelsen använda begravningsgudstjänsten i sin sorgbearbetning.
"Begravningar har hittills respekterats som huvudsakligen privata ceremonier" påstår Göran Rosenberg i sitt inlägg. Det är ju helt fel.
Begravningar är offentliga. De annonseras nästan alltid ut i tidningarna med tid och plats. Vem som helst kan gå dit. Vem som helst har rätt att sörja där, på sitt sätt.
Att Engla Höglunds begravning sänds i tv har ju bara att göra med att de många som vill delta inte får plats. Och det är avgörande vid alla begravningar som tv-sänds. Det är inte kändisskapet som är avgörande, utan sorgen. Behovet för fler än vad som får plats i kyrkan att sörja tillsammans. Det är därför tv direktsänder Anna Lindhs begravning, prins Bertils, Fadime Sahindals, Engla Höglunds.
På Västerås stifts hemsida skriver Lång att hans "erfarenhet av begravningar säger mig att det är skönt att få komma utan förutfattade meningar och bara vila i ögonblicket".
När man vilar där, hör man ofta ord av tröst. Känner jag att jag behöver det, slår jag på tv:n i morgon. Utan att behöva förklara eller urskulda det för en enda människa.
