Min dotter har fått i uppgift i skolan att hålla föredrag om den talare hon beundrar mest. För mig vore valet enkelt.
Hillary Clinton var fullkomligt makalös på demokraternas konvent i Denver natten mellan tisdag och onsdag, svensk tid.
Man tror att alla amerikaner kan tala, men kan se själv här hemma i Sverige på tv-kanalen CNN:s sajt www.cnn.com hur stel och rädd Michelle Obama var dagen innan, i ett tal som Göran Greider i Aftonbladet fånigt nog kallade "blixtrande" och radikalt, men som i själva verket var pinsamt inställsamt "amerikanskt" och sentimentalt.
Kroppsspråket saknade självförtroende.
I onsdags var det expresidenten Bill Clinton, en man med massor av självförtroende som knappt kunde börja tala på grund av delegaternas långvariga jubel, men som sen malde på, ganska tråkigt.
Hustrun Hillary är något helt annat.
Jag tyckte det redan för tio år sen när jag såg båda tala efter varandra i gamla hemstaden Little Rock i Arkansas.
"Bill Clinton var trött, rödmosig, oinspirerad. Han gick på charm och rutin. Hillary Clinton var en briljant talare, glasklar, alert, inspirerad. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv sett en kvinna med en sån auktoritet, med en så självklar utstrålning av att här står jag, nu lyssnar ni på mig. Där i Little Rock lyste Hillary mig i ögonen som en feministisk vision, och jag tänkte, herregud, att ha den här talangen och inte få ge järnet, inte få vara huvudpersonen", skrev jag för tio år sen.
Det gäller fortfarande.
I tisdags natt gav Hillary järnet, fast hon inte fick vara huvudperson på demokraternas partikonvent.
Hennes tal kallas "magnifikt" av maken Bill, "excellent" av politiske motståndaren Rudy Giuliani, "förstklassigt" av tidskriften Times David von Drehle och "rocked the house" enligt Barack Obama. Jag har sett det två gånger (på www.hillary.com är det textat på engelska), och kan se det många gånger till.
Talet är 22 minuter långt och innehåller inte en enda död punkt. Hillary Clinton, 61, är som en bullterrier, ett kompakt kraftpaket i orange byxdress som får publiken att svarsropa som i en svart baptistkyrka, som med perfekt kroppskontroll tar scenen i besittning, som inte viker en tum inför de motgångar hon haft.
Hon hyllar "en modig New York-bo", den före detta slaven Harriet Tubman som hjälpte hundratals olycksbröder och -systrar till friheten genom den hemliga flyktvägen "The Underground Railway" på 1800-talet.
"Och på den vägen till frihet hade Harriet Tubman ett enda råd att ge.
Om du hör hundarna, fortsätt framåt.
Om du ser facklorna i skogen, fortsätt framåt.
Om de ropar efter dig, fortsätt framåt.
Stanna aldrig någonsin. Fortsätt framåt.
Om du vill smaka på friheten, fortsätt framåt".
I natt har Barack Obama hållit sitt stora tal, inramat av den sortens tomma, grandiosa gester som hans rådgivare älskar: 45-årsdagen av Kings "I have a dream", jättelik utomhusarena, gigantiska klassiska pelare i papier-maché (kritikerna kallar dem fnissande för Obamatemplet).
Hillary Clinton hade, några kvällar tidigare, ingenting annat än sig själv. Hennes budskap tycktes rikta sig till USA:s demokrater, men ville nå alla kvinnor som vågat utmana männens självklara rätt att bli valda först.
Fortsätt framåt.
