Det är den elfte september i dag. Den perfekta dagen för att åka på semester till New York.
Lågpris på flyget, rabatt på hotellen, chans att hyra någons lägenhet till vrakpris.
Terrorister gillar nummermystik.
Det är alla räddhågsna medvetna om.
I boken jag läser om Columbinemassakern framgår att den inte alls var tänkt att äga rum på Hitlers födelsedag 20 april vilket skedde. Det var Timothy McVeighs bomb i Oklahoma 19 april, där 168 dog, som skulle överträffas.
Två välartade sistaårselever planerade att spränga Columbine High School i luften med minst 500 dödsoffer som följd. Men något gick snett.
Bomberna detonerade aldrig. 17-årige Dylan Klebold och 18-årige Eric Harris sköt i stället ihjäl en lärare och tolv skolkamrater, på fel dag.
Det är isande hemskt att läsa om deras årslånga planering.
Jag har tänkt på dem när det svenska rättsväsendet haft såuppenbart svårt att mentalt hantera mordet i Stureby. Hur kan två 16-åringar som är välanpassade och duktiga i skolan planerat mörda en skolkamrat? Åklagaren sa sista rättegångsdagen att det var overkligt.
Jovisst.

Attacken på World Trade Center i New York elfte september 2001 var overklig. Det var overkligt när jag såg Jas-planet singla mot marken 1993 och trodde att hela Södermalm skulle brinna upp. Overkligt när Estonia sjönk och när utländska tidningar vi läste på semestern tsunamijulen hade bilder på ensamma svenska barn som letade efter sina föräldrar.
När 63 ungdomar brann inne i Göteborg.
Det är overkligt och sen blir det snabbt verkligt. Sen det overkliga hände i den där hoppbacken i Stureby i början av juni har jag haft kontakt med så många som jobbar med ungdomar, som har insikt i kriminell psykologi, som forskar om liknande brott, att jag numera förstår att ett sånt tonårsmord tillhör verkligheten.
Tyvärr.
Terrorism är en fruktansvärd verklighet. Jag är också rädd, skjuter upp New York-resan till oktober. Vi har inte varit i stan, som var vårt hem i ett år, sen attacken skedde. Det kommer att bli väldigt svårt att se platsen där tornen, som finns på bilder hemma med mig och min man, med våra barn, med mina föräldrar, en gång stod.
När jag läser knäppa konspirationsteorier om att det var USA som sprängde tornen, eller att amerikanerna egentligen får skylla sig själva, tänker jag på de över 3000 barn och tonåringar som förlorade en eller båda föräldrarna elfte september 2001.
När man säger att det är overkligt försöker man ta bort verkligheten för offren.
Nu funderar jag en hel del på hur svenska myndigheter hanterar Den Nya Influensan, som jag har fått lära mig att den ska heta (på nyspråk à la George Orwell).
Den är overklig för de flesta av oss än så länge.
Ska man bli dödssjuk, är barnen hotade, vad ska jag göra om jag, eller någon av dem, plötsligt inte kan andas?
Det finns inte många svar mer än att man ska köpa handsprit. Men det går inte. Jag har varit på flera apotek runt om i stan senaste veckan, slut överallt. Levereras i oktober, fick jag besked om i går.
Snart blir det overkliga verkligt, vare sig vi vill det eller inte.
Jag har en känsla att vi kommer att stå ensamma då, medan myndigheterna frenetiskt försöker att få oss att tro att inget egentligen händer.