Min skolbarnsepok inleddes 1993, när äldsta dottern började i sexårsverksamheten. Slutade i år, när yngsta tog studenten. Nu är mina 16 år som förälder till elever i den svenska grund- och gymnasieskolan över.
Efter sista föräldramötet nu i våras kände jag mig som en frisläppt långtidsfånge. Ville rusa ut från den trista skolbyggnaden och bara skrika.
Nu när jag inte längre behöver ta hänsyn till personal, rektorer och andra föräldrar vill jag passa på att säga min ärliga mening: den svenska skolan suger.
Tack alla ni som gjorde det bästa ni kunde för mina barn.
Men som helhet, och i allmänhet: det duger inte.
Nivån är för låg.
Ambitionerna alltför ofta obefintliga.
Standarden ibland skrattretande.
Vad man ska göra åt detta är svårt att greppa, men jag skulle vilja föreslå några enkla åtgärder:
1) Utse en person som kan stava, på både svenska och engelska, som skolans kvalitetsansvariga.
Se därefter till att all officiell kommunikation från skolan är rättstavad. Felstavade veckobrev är en fruktansvärt dålig signal till föräldrarna. Lägg särskilt vikt vid orden "matematik" och "föräldramöte" och informera om att det inte heter "matte matik" eller "föräldrar möte". Påpeka också gärna att eleverna knappast kan lära sig skillnaden mellan "var" och "vart" om lärarna säger "Vart ska du ha nästa lektion?".
2) Möblera om i klasserna varje år i skolor med flera paralleller. Eleverna går i skolan för att lära sig, inte för att bilda kotterier som styr vuxna och andra jämnåriga år efter år i uppgjorda hierarkier som ingen kan ta sig ur.
Det ska vara de vuxna i skolan som sätter ihop de nya klasserna, eleverna och föräldrarna ska inte ha någon som helst talan.
3) Inför ett utifrånperspektiv, en kontakt med verkligheten utanför skolan som inget har att göra med föräldrarnas skiftande åsikter om vad deras barn får och inte får göra. Förklara att den som kommer sent, struntar i instruktioner och sysslar mer med sitt hår än att lära sig att stava kommer att ha mycket svårt att få det enklaste jobb i den värld som finns utanför skolan.
Det här kanske inte löser de djupa problemen, men det skulle hyfsa till ytan och öka förtroendet. För jag har svårt att ta en skola på allvar som lär mitt barn att "ekorre" heter "sqirle" på engelska, som låter sin pedagogiska gärning domineras av smågrupper utåtagerande buspojkar år ut och år in, som inte kan få till den mest elementära arbetsro i klassrummen.
Sen får man ta tag i de stora problemen. Hur ska duktiga elever få utmaningar, känna att de också får finnas, hur ska de svaga få inspiration att jobba hårt? Hur ska statusen på läraryrket höjas, lärarutbildningen bli bättre? Hur ska skolan kunna arbeta med de sociala problem som samlas där och ofta måste lösas där?
Det behövs kvalitetsutveckling, testande av nya metoder, experiment. Inte denna nervösa rädsla för att någon ska få mer, för påstådd segregation, för att det ska bli orättvist.
Som det är nu är skolan alltför lik dagis, där alla får vara lucia, alla är lika mycket värda att få MVG, och alla ska få vara med.
När man blir äldre måste man jobba för de här sakerna. Tufft, men en sanning någon måste lära ut, annars går det åt skogen, i arbetslivet, i livet.
