Skolornas så kallade arbete mot mobbning är en stor bluff.
Varje dag lider mobbade barn av sitt helvete. Och det är nästan ingen som vet vad man ska göra åt det.
Visst, varenda skola har en tjusig ”mobbningsplan”. Kanske till och med ett ”antimobbningsresursteam”. Men de vet inte vad de gör.
När jag var barn var mobbningen öppen och rå. Den kunde pågå i evigheter. Men så fort de vuxna fick reda på vad som hände slog de till, snabbt och skoningslöst.
Det är annorlunda nu.
Allt ska utredas, framför allt den mobbade. Och sen händer för det mesta ingenting.
Eftersom jag själv blev mobbad som barn var min tolerans noll mot alla sorters mobbning när mina egna barn började skolan. Jag tänkte vaka som en hök över både dem och deras kompisar.
Därför högg jag direkt när en mamma berättade att hennes dotter var utsatt. Ställde lärare och mobbningsteam mot väggen. Vad gjorde de? Hur tänkte de ta tag i frågan? Hur kunde jag hjälpa till?
Svaret blev en olustig grimas. Det var faktiskt inget som hade hänt. Det fanns inget problem. Jo, förresten ett: mamman var hysterisk.
Jag var så dum så jag gick på det. Blev tyst direkt. Jaha, var det så det var. Och alla fattade utom jag.
Barnen förnekade dessutom att något hade hänt. Envist.
Därför blev det en chock när jag flera år senare gick igenom gamla skolböcker i källaren. I marginalen hade min dotter skrivit ”X är elak mot Y och säger att vi inte ska låta henne vara med”.
Och jovisst, när allt var överspelat berättade barnen gärna att allt mamman sagt var sant. X hade mobbat Y. Och skolan fattade ingenting.
Några år senare hände det igen. Mamma slog larm om mobbning, oroliga frågor besvarades med: ”problemet är föräldrarna”, och först när pojken bytt skola berättade de andra barnen sanningen.
Vilken skola vill erkänna att det förekommer mobbning när man har en fin mobbningsplan och ett fint mobbningsteam? När man kämpar om skolpengen med grannskolorna? När föräldrarna är pålästa och engagerade och krävande?
Bättre att sopa under mattan.
Förneka.
Släta över.
Skylla ifrån sig.
Alla som jublar åt Mustafa ”Musse” Mohamed i friidrotts-VM ska veta att när han kom till Sverige som elvaåring 1990 blev han plågad och retad i skolan i Lysekil.
– Jag var inte den enda som var drabbad. Jag tycker att de vuxna i såna lägen måste ta ett större ansvar, säger ”Musse” i dag.
Skolan gjorde ingenting. Det var ”Musse” själv som redde ut situationen och fick mobbarna att be om förlåtelse.
Regeringen har gett skolverket 40 miljoner för att kartlägga vilka metoder mot mobbning som är bäst, och som skolorna ska tvingas använda. Det är ett litet steg på vägen. Bort med hemsnickrade åtgärder som bara gör saken värre.
Det nästa måste vara att undervisa blivande lärare i hur man tillämpar dessa metoder. Jag har själv närstuderat åtgärdsprogram i både Sverige och USA och vet att det finns ganska enkla sätt att ta tag i det stora problemet i dagens skola: bråkiga, störande pojkar som mobbar och trakasserar andra.
Men dagens illa utbildade lärare låter pojkarna styra i brist på kunskap om hur man hanterar dem.
I väntan på detta: anmäl mobbning till skolverket! De dömer allt oftare skolor att betala skadestånd till mobbade elever.
Om inget annat hjälper, låt det svida i plånboken. Då kanske en och annan rektor inser allvaret.
