Vanvårdade barnhems- och fosterbarn får ingen ekonomisk ersättning, bestämde regeringen efter fem års utredning. Nu försöker de backa. Men katastrofen är ett faktum.
Man hade kunnat låta dessa människor lida i det tysta. Det är de vana vid sen decennier. I stället uppmanades de av staten att lämna sina livsberättelser.
1030 personer gjorde det.
De hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem. De omhändertogs av samhället som lämnade ut dem till pedofiler, sadister, våldtäktsmän och barnmisshandlare. Även de som lyckades överleva och skaffa sig ett liv bär på sår inombords som aldrig läker.
De här berättelserna finns i statens offentliga utredning 2009:99, "Vanvård i social barnavård under 1900-talet".
Kapitlen har rubriker som "Fysiskt våld med tillhygge", "Såld för sexuell aktivitet" och "Bisarr vanvård". De fem experterna i utredningen skrev att berättelserna "trotsar våra mörkaste fantasier".
De här berättelserna från 1920 och framåt handlar inte om alla som hamnade i fosterhem och på barnhem den här tiden. De flesta fick det bra.
Men en grupp utsattes för så svår vanvård att om förhållandena avslöjades nu, skulle det bli rättegång mot förövarna och skadestånd. Senast häromdagen åtalades fosterföräldrar i Svenljunga för grov fridskränkning av ett syskonpar som placerats hos dem.
När man i andra länder gett skadestånd till misshandlade barnhemsbarn så har utgångspunkten varit att rättsliga processer för var och en inte varit möjliga. Övergreppen har legat för långt tillbaka i tiden. I utbyte mot att den drabbade avstått från att driva sin sak på annat sätt, har man betalat skadestånd efter förenklade utredningar där den enskildes berättelse varit det viktigaste.
Det har fungerat till exempel i Norge, landet där man klarar att hantera de svåraste saker. Där kan barnhemsbarnen sen 2006 få både oppreisning i sin kommun och rettferdsvederlag av staten. Båda orden betyder - pengar.
Allt detta fanns i bakgrunden när 1030 svenskar berättade vad som drabbat dem. De gjorde det inte för att få andra att snyfta eller tycka synd om den. Inte heller för att de ansvariga skulle rycka på axlarna och säga "än sen?".
I januari förra året, när utredningen lades fram, skrev jag: "Ge fosterbarnen pengar. Ingen mer långbänk. Inget funderande. Snabba cash. Nu."
Om Maria Larsson hade lyssnat hade hon mått betydligt bättre i dag. Nu kan hon aldrig få tillbaka sin förlorade heder.
För vem ska engagera sig för de människorna om inte regeringens kristdemokratiska barn- och äldreminister gör det? Vad får hon för trovärdighet när hon i stället dagen före 11 september släpper nyheter att det inte blir några pengar? För att den ska dränkas i strömmen av minnesartiklar om terrorattacken mot World Trade Center?
Maria Larsson talar om svårigheten att göra detta rättvist. Men det finns ingen rättvisa i den här saken.
Det finns bara en liten möjlighet att göra världen lite mindre orättvis för några svårt drabbade människor.
Det verkar ganska enkelt att börja med att betala ut skadestånd till dem som redan lämnat trovärdiga berättelser att de vanvårdats. De är ju trovärdiga, enligt statens egen offentliga utredning 2009:99.
