Jag har nyligen haft uppdraget att sätta mig in i de socialdemokratiska kvinnornas historia. Det var dystert.
Bara män, män, män och några trängda kvinnor i decennium efter decennium. Med den bakgrunden är det inte alls konstigt att det satt så långt inne att få en kvinnlig partiledare - och att hon fick sitta så kort tid.
Nu är ordningen återställd i det partiet, och den ledande mustaschens främsta rådgivare sägs vara Mona Sahlins företrädare Göran Persson.
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är de som högljuddast trumpetar ut att de är feministiska partier. Men det är ett helt annat som är det i verkligheten.
Centern.

Det får finnas framstående kvinnor i det partiet på helt ett annat sätt än i andra. Jag antar att det beror på att Centerkvinnorna alltid varit stora och starka, störst bland de politiska kvinnoförbunden, och på Karin Söder.
Denna pionjär och banbrytare var Sveriges första kvinnliga utrikesminister 1976, och Sveriges första kvinnliga ordförande för ett riksdagsparti 1986.
När Maud Olofsson tog över 2001 var hennes främsta utmanare partikamraten Lena Ek. Inga mustascher inom de egna leden försökte manövrera bort henne. I tio år har hon kraftfullt kört sitt race i partiet och regeringen.
Den senaste tiden har Olofsson jobbat för sina efterträdare. Hon har lyft fram Annie Johansson och Anna-Karin Hatt som partiets nya stjärnskott. Att stödja yngre, talangfulla förmågor av det egna könet är praktisk feminism av ett slag som få framgångsrika kvinnor orkar med att genomföra i praktiken.
Maud Olofsson har lyckats skapa ett klimat där en ung kvinna som i lördags fyllde 28 år uppfattas som fullständigt självklar huvudkandidat som partiledare. Otänkbart i alla andra partier. När Maria Wetterstrand vid samma ålder blev språkrör för Miljöpartiet sågs hon som ett svagt kort.

Nu är vi alla förtrollade av Annie Johansson. När jag såg henne live första gången vid riksmötets öppnande förra året kunde jag inte slita ögonen ifrån henne. Hur kan någon som är så smart hinna med att se så snygg ut?
För mina döttrar, som bara är några år yngre, är hon en glimrande förebild i sin roll som en som vågar vilja ha makt och inflytande.
Men det var tidigare så anonyma Anna-Karin Hatt som gick rakt in i hjärtat på presskonferensen i går.
Det var något med den skevt charmiga blicken när hon talade om sin psykiskt sjuka pappa, om att leva som ensamstående med två barn, om att lösa situationen för dem som växer upp i familjer där det är svårt att få pengarna att räcka till.
Det vore kul att se henne i en större roll, om nu Johansson får upp partiet till 20 procent, som hon önskade sig i går.