Jag tror att alla så kallade experter på PR, krishantering och mediakontakter som i går uttalade sig om kungens möte med pressen på Hunneberg har helt fel.
Det var inte alls fiasko, katastrof, oproffsigt, ogenomtänkt eller jättepinsamt. Det var fullkomligt genialiskt.
Carl XVI Gustaf var sig själv. Han insåg att inget annat skulle duga. Han vägrade staka sig igenom ett i förhand skrivet uttalande, som folk tvingar på honom för att de vet hur svårt han har att uttrycka sig.
Han var sitt förvirrade, osammanhängande, smånervösa, sanna jag, och han framförde det han djupt i sitt hjärta förstod att han måste säga.
Att det som står i boken hände, och det långt tillbaka i tiden. Att vi inte behöver vara oroliga, han har talat om det med sin familj. Och alla har bestämt sig för att se framåt och fortsätta jobba som vanligt.
Han vägrade att ljuga, spela högdragen eller förnärmad, som alla föreslagit att han borde.
Han sa, faktiskt väldigt tydligt med hela sitt framträdande, att han varken är sur eller arg, ska stämma eller jaga någon (utom älgen, då). Han bjuder på det här. Vi kan läsa boken utan att begå majestätsbrott. Men han vill att vi ska notera vilken sjutusan till karl han är.
Det sista är min tolkning. Men jag tyckte att jag såg ganska tydligt att denne 64-årige man som kanske inte är det mest virila som Gud satt på jorden var ganska nöjd med att få figurera som älskare till unga och vackra kvinnor i en ganska harmlös bok.

Det som verkligen avslöjar hur smart kungen var med sitt utspel är författarnas reaktion. De verkar närmast desperata över att inte bli stämda. "Det kanske ändrar sig när kungen väl läst boken", sa en av dem i går förhoppningsfullt.
Men det är klart att kungen har läst boken. Eller har koll på vad det står i den. Sen har han lagt den på hyllan.
Där kommer de exemplar som vi andra har skaffat också snart att ligga och samla damm.

Författarna hoppas på en djupare diskussion om "förtroendet för statschefsämbetet". Den kan de titta i månen efter.
De har skrivit en lättläst skvallerbok, lika lockande för rätt läsekrets som ett välmatat nummer av Svensk Damtidning. I går när jag åkte tåg genom södra Sverige satt en äldre dam bredvid mig och slukade boken.
Mejlkorgen är full av folk som tycker som i Sifoundersökningen som presenterades i SVT Debatt i förrgår. Låt kungen vara, det är synd om honom.
Signaturen Karin skriver att hon ofta reagerar så "när det gäller äldre män med makt. Är det för att man ofta ser en ynklig, olycklig pojke bakom kostymen?".
Jag vet inte vad det är. Kan bara konstatera att förtroendet för statschefen är obrutet. Kanske är det för att vi har sett samma sak som den så kallade Kurtisanen i boken:
"Hon uppfattade honom som en genuint god människa. Han kunde bildligt talat vara ute och cykla som en obändig tonåring men han gjorde det med en ärlig naivitet som hon uppskattade. Hon högaktade honom för hans goda karma, hans intentioner var alltid goda. Kungen var inte den som nödvändigtvis måste hävda sig och visa sig bäst på plan bara för att han var kung."
Det var den kungen vi såg på Hunneberg i torsdags eftermiddag. Och tyvärr alla förståsigpåare, han regerar.