Jag går runt i stan, bland tiggare, turister och tonåringar i täckjackor, och försöker känna julstämningen.
Det är dags för årets jakt på lebkuchen.
Man vet aldrig hur det ska gå. Ett tag fanns de i saluhallen hos en handlare med tyska specialiteter. Han har lagt ner.
Till slut hittar jag de åtråvärda tyska julkakorna i en delikatessaffär. De är chokladöverdragna. Jag kan inte vänta utan slukar en stående på trottoaren.
Det viktigaste med en lebkuche är känslan när tänderna sjunker ner i den. Det ska vara mjukt men ändå finnas motstånd. De östtyska brukade vara bäst. Lite kärva så där. Nu får man leta för att undvika de alltför sötsliskiga.
Helst ska kakan vara utan choklad, med oblat i botten och täckt av vit glasyr. Som förr i julpaketen från Östtyskland.
På söndag är det ett år sen terrordådet i Stockholm och stan är full av poliser. Är det på grund av Nobelfestligheterna eller är det en förhöjd hotbild?
Morgonen efter jag hört Säpo berätta om sprängkraften hos självmordsbombaren på Drottninggatan håller jag på att falla i gråt på bussen. Det händer när busschauffören säger på släpig stockholmska: "De e strömavbrott på pendeln". Plötsligt får jag en förhöjd bild av min tillvaro.
Jag vill gråta av lycka för att allt är som vanligt.
Säpos biträdande chef Anders Thornberg sa dagen före att man aldrig riktigt kan veta hur terroristen Taimour Abdulwahab tänkte, eftersom han är död och inte kan berätta.
Eller som Nobelpristagaren Tomas Tranströmer uttrycker saken: "De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser".
Det går inte att förstå varför en helt ordinär man från Tranås ville döda så många av oss, göra tillvaron allt annat än vanlig. Vår känsla av trygghet ett år efter att han sprängde sönder sig själv är kanske dumdristig.
Eller också är den ett tecken på att vi tror på oss själva och det liv vi har skapat på den här platsen på jorden.
Den förhöjda känslan stannar kvar. När jag går från bussen ser jag solen gå upp över Västerbron. Just nu, vill jag leva.
Laleh är den som sjunger soundtracket till den 11 december 2011, årsdagen av bombdådet i Stockholm:
Inte då, sen, utan just nu, vill jag leva, just nu, vill jag känna, just nu!
Känna luften i mina lungor, känna blodet som pulserar, känna ljuset i mina ögon, känna tiden som passerar.
Sången sjungs av en flykting som hittat hem, en ung människa som är på sin plats i världen, en kvinna som vill fånga ögonblicket i flykten. Hennes sång blir nästan ett skrik.
Just nu!
Laleh som kaxigt tagit plats i tv-rutan är årets ljusbringerska.
"Så mycket bättre" får mig att tänka på Bibelns profetia: "Så skall de sista bli först och de första sist".
Det är inte de man trodde som dominerar. Laleh bryr sig inte om att anpassa sig till en fålla, eller anknyta mest till de med samma kön, invandrarbakgrund eller mest korrekt politisk hållning.
Hon är en ny Tomas Ledin. Hon lyfter honom mot Tranströmer-höjder och han gör henne till pursvensk trubadur. Hon är den enda i hela världen som förstår att en poet också gömmer sig i E-types hjärta, och tolkar honom så han gråter.
Medan han gör vinterns hit av hennes "Snö".
Vad gott det är att finnas på en plats på jorden där Laleh är årets Lucia.
