Boken "The help" handlar om svarta hembiträden i amerikanska Södern. På svenska har den titeln "Niceville", liksom filmen. Den handlar mycket om vad det egentligen är "the help", hemhjälpen, gör. Vad är hennes kunskap, hennes yrkesstolthet?
Hon vet precis allt om hur man får rent och tar bort fläckar. Hon kan putsa silver. Hon vet hur man uppfostrar ett barn, så det får självkänsla och stolthet.
Jag tycker det är intressant just med yrkeskunskapen. Den är en vit fläck i berättelserna om hemhjälp.
De handlar ofta om att bli utsatt av, eller med barn med mannen i huset. Den manliga blicken ser hemhjälpen som kvinnor tillgängliga för sexuella övergrepp. En ganska tråkig, ensidig bild.
Det är klart att övergrepp förekommit. Men den stora delen av allt det slit professionellt hushållsarbetande kvinnor utfört genom århundradena handlar ju om något helt annat än att tillfredsställa överordnade mäns lustar.
I tv-serien "Downton Abbey" finns en ambition att visa hur det slitet såg ut i det tidiga 1900-talets England.
Överklassens stora lantegendomar på den tiden var som företag, som sysselsatte hundratals människor. Vad hade de för liv?
Vi nutida människor identifierar oss med herrskapsfolket, ser allt ur deras synvinkel. Därför gör de påhittade historierna dem så goda och nådiga mot sina underordnade. Vi tror ju att det är oss det handlar om.
I boken "Downton Abbey i verkliga livet" berättas att sanningen är att det såg olika ut.
På en del herresäten var relationen djup och sträckte sig över generationer. Man föddes till att gå i tjänst hos den familj där föräldrarna redan arbetade. Och det fanns fördelar att komma nära överflöd i en tid när många svalt och hade svårt att hitta arbete.
Hos andra var det värre. Hierarkin var hård även bland tjänstefolket, och längst ner på skalan stod kökspigan.
Daisy heter hon i "Downton Abbey". Hon är hunsad av de andra anställda, osynlig för arbetsgivarna.
Hennes arbetsdag börjar klockan fem på morgonen då hon rengör och tänder i de öppna spisarna. Och slutar tio på kvällen, med att hon skurar kastrullerna och uppläggningsfaten som använts till den överdådiga middagen som serverats en trappa upp.
Vi fastnar gärna där, i den hisnande jämförelsen mellan herrskap och tjänstefolk. Förtrollas av scenen där Daisy för ett ögonblick blir synlig, och samtalar som en jämbördig med änkenåden Grantham.
Det var cykeln, bilen, tåget, de billiga allmänna kommunikationerna som ändrade allting för en sådan som Daisy. När hon kom till stan förstod hon att hon med sina kunskaper kunde få jobb på ett hotell eller en restaurang, en riktig lön och mera frihet.
Jag inser plötsligt att jag som aupair i en fin familj i London på 70-talet var barnpiga i rakt nedstigande led från tjänstefolket i det edwardianska England. Det var så mycket som var likt.
Det var en märklig relation, men ingen gjorde något dumt mot mig. Och jag älskade "mina" barn.
Jag får en ingivelse och letar efter dem på Facebook. Och där finns de! Gått på samma skola som prins William, dessutom.
Så fina de blev som vuxna.
Jag undrar om de kommer ihåg mig? Eller är jag bara en i raden av tjänsteandar de haft i sitt liv, och som de inte ens minns namnet på?
