Alla är så arga på Margaret Thatcher just nu. I alla fall i det här landet. Det är ganska komiskt. Tanten är 86 och svårt dement, men provocerar som en tonårig punkare.
En ung flicka, som knappast kan ha varit född när Thatcher regerade, delar ut flygblad på biografen där filmen "Järnladyn" visas. Sådana aktioner har knappast förekommit sen John Wayne spelade med i "De gröna baskrarna" mitt under brinnande Vietnamkrig.
Flygbladet är handtextat och har en uppjagad ton. Thatcher sägs stå för "feminisering av tyranni" och bör hatas för sitt "listiga sätt att göra livet surt för en stor allmänhet" genom "arbetslinjen!".
Tonläget är välbekant. Jag hatade Thatcher lika intensivt på 70- och 80-talen.
Det var något med rösten. Hon pratade en så högdragen, avsnoppande engelska. Man blev förnärmad bara av att höra henne.
Sen var det efternamnet. Det är så fult. Låter som ett öknamn på en riktig häxa. Jag sjöng med i The Beats "Stand down Margaret" som alla andra.
På debattsajten Newsmill är 69 procent arga på Margaret Thatcher. En procent är nyfikna. Det är jag. Jag är den enda människa som är nyfiken på Margaret Thatcher.
Det är filmen som gör det. Den berättar brottstycken ur Margaret Thatchers liv men inte hela storyn. Jag blir nyfiken på de gapande hålen i historien.
Enligt Svenska Dagbladet är dagens svenska, högutbildade 30-åriga kvinnor på de mest kvalificerade jobben så rädda, och har så låg självkänsla, att de tjänar 10 000 kronor mindre i månaden än jämförbara män.
Varför var Margaret Thatcher inte rädd? Varför tyckte hon att hon kunde regera ett av världens främsta länder, och gjorde det också, dessutom på ett sätt så hon blivit odödlig?
För Thatcher är ju för England vad Reagan är för USA.
I USA får man akta sin tunga när man kommer som allvetande svensk och tror att alla gemensamt ska fnysa åt Reagan, så som vi gör hemma. Där ses han som en av de stora presidenterna.
Thatcher vann tre val, var alltså demokratiskt vald tre gånger av det engelska folket. Det framstår som orimligt att varenda medborgare i Sverige, ett land hon knappt hade att göra med, ska kommenderas att hata henne i all evighet, medan åtminstone hälften av dem som hade henne in på skinnet gillade henne.
Liksom en massa amerikaner älskade Reagan.
Inför den arga flickan på biografen känner jag plötsligt att jag inte hatar Margaret Thatcher längre. Jag känner inte heller något behov av att älska henne.
Men frågan vem hon var intresserar mig. Eller vem hon är (eftersom hon fortfarande lever).
Jag minns inte detaljerna i hennes inrikespolitik. På nätet läser jag att hon sänkte skatten på arbetsinkomster, lät folk köpa loss sina bostäder från allmännyttan, privatiserade statliga bolag och avgiftsbelade utbildningen för utländska studenter.
Hon var alltså Fredrik Reinfeldt, med bättre hår, 20 år före de nya Moderaterna. Majoriteten har röstat fram hennes idéer till makten i dagens Sverige.
Jag blir ledsen när det unga vänsterfolket skriver att hennes senilitet är ett rättvist straff för den politik hon fört. Jag vill inte mobba Margaret Thatcher längre.
Jag undrar i stället intensivt hur hon vågade ta strid för och genomföra det hon trodde på.
