Juridik har väldigt lite med saken att göra när svenskar tycker och tänker om våldtäkt.
När det gäller andra brott anser de flesta att lagen ska råda. Om något är våldtäkt eller inte däremot, där tar egna erfarenheter och åsikter över.
Under det gångna året har jag skrivit om tre uppmärksammade våldtäktsfall. Innan dess hade jag aldrig varit på en våldtäktsrättegång.
Det första jag lärde mig var att ni läsare har väldigt starka åsikter i ämnet. Många anser sig veta bestämt om en misstänkt våldtäktsman är skyldig eller inte, och dessutom precis vad som hänt, fast de varken läst polisutredningen eller varit på någon av rättegångarna.
Jag är förundrad över att ni är så stensäkra.
Lika förundrad som jag är när till och med uttalat feministiska bekanta tycker att barnflickan borde bitit ihop och struntat i att anmäla Tito Beltran. Det hände ju för så länge sen, han juckade ju bara mellan hennes ben, hon tog ju av sig kläderna och gick frivilligt med på "massage".
Jag har lärt mig att strunta i "hur jag själv skulle ha gjort". Det är faktiskt helt ointressant.
I fallet med plastikkirurgen i Malmö förra året var alla överens om att han var en skurk, där var det underliga att det tog så många år innan någon anmälde, fast han enligt vittnesmål hållit på år ut och år in med sexuella övergrepp mot personal och patienter.
Där lärde jag mig om rädslan hos utsatta kvinnor, och hur mycket makt även en av alla avskydd våldtäktsman kan ha.
Den tredje rättegången gällde de så kallade Stureplansprofilerna. De blev först friade i tingsrätten och fallet avgjordes av att flickan bytte advokat till Elisabeth Massi Fritz, som också var målsägarbiträde i rättegången mot plastikkirurgen.
Fritz hittade inspelningen av det skakande samtal som flickan ringde till SOS Alarm efter våldtäkten och när det spelades upp i hovrätten blev det fällande dom.

Där insåg jag att allt kan avgöras av att kvinnan inte förlitar sig på åklagaren och rättsväsendet, utan själv ser till att skaffa en bra advokat.
När Ystads tingsrätt skulle avge sin dom mot Tito Beltran i februari kände rådmannen Thomas Främby, som tidigare varit hovrättsråd i Svea hovrätt i nio år, väl till allt tyckande och tänkande.
"Målet gäller våldtäkt, ett brott som berör och väcker känslor", inledde Främby och gick sen mycket pedagogiskt igenom vad som faktiskt gäller, i lagar, praxis och vägledande domar.
Själv läste jag när jag bevakade de här tre rättegångarna i alla fall på så pass att jag visste att högsta domstolen redan 1991 slog fast att för fällande dom i våldtäktsmål räcker en trovärdig berättelse från offret, om det finns viss stödbevisning.
Men i diskussionerna bland journalisterna utanför rättegångssalen i Ystad var det ingen som hade koll på detta. Det var bara en massa tyckande och tänkande.
Det behövs ingen ny våldtäktslag, som miljöpartiet kräver.
Det är den nuvarande våldtäktslagstiftningen som behöver förklaras, tillämpas och förstås.
Det är långt kvar innan alla förstår att den faktiskt gäller, att den styr hur domstolar ska döma, långt från alla åsikter och känslor som svallar.