När namnen på de häktade terroristerna släpptes stod det klart att det inte krävdes en Nobelpristagare för att komma på att man skulle spana på gruppen. Munir Awad lär ha varit en av de absolut mest intressanta svenskarna för Säpo efter sina två "semesterresor" till Somalia och Pakistan.
I rapporten "Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige" skriver säkerhetspolisen att denna typ av terrorism växer fram kring karismatiska ledarfigurer, som ökar sin status genom träning i våldsutövning utomlands.
Därför är det en stor framgång att ha fått en sådan person häktad för ett allvarligt brott, utan att han lyckats skada andra.
Det är kanske inte så svårt att förstå vad som lockar ledarfigurerna till terrorismen. Känslan av makt, status och kontroll över andra måste vara en kraftfull kick.
Men de andra, de som hänger på?
Säpo listar saker som utanförskap, svåra eller destruktiva familjeförhållanden, personliga trauman eller tragedier och låg självkänsla.
När jag läser det tänker jag på Ulrike Meinhof, ledare för den tyska terroristorganisationen Röda armé-fraktionen, en på ytan framgångsrik person som hade den typen av bakgrund.
Hon stämmer också in på Säpos beskrivning att många terrorister, särskilt ledarna, drivs av upplevda globala orättvisor och förtryck, samhällsengagemang och frustration över bristande resultat genom demokratiska kanaler. Människor av den här typen får inte sina djupt liggande problem lösta av att vara födda eller fått flytta till Sverige, även om vissa tror att det kan vara så enkelt.
Våldsbejakande islamistiska extremister har också, som vit maktgrupper och fotbollshuliganer, "en våldskultur, grupptryck och en hederskod inom gruppen där våld är en väg till högre status". Säpo beskriver isolerade, hårt sammansvetsade kompisgäng med en svartvit världsbild, där man anser sig själv angripen och attackerad.

"Fascination för våld präglar det sociala umgänget där man umgås intensivt och tillsammans tittar på och får en kick av vad de kallar för jihadfilmer... Filmklippen ackompanjeras ofta av sånger där texten legitimerar och rättfärdigar våld... Att dö för islam och därmed bli martyr framställs som det vackraste som går att uppnå".
Det finns inte mer än cirka 200 galningar av den här typen i Sverige, varav långt ifrån alla har någon träning eller visad förmåga att verkligen bruka våld.
Så det verkar missriktat att dra i gång kampanjer och åtgärder mot stora grupper av människor, när problemet är så avgränsat, väl definierat och till synes kontrollerat av polisen.
Man ska hålla sig lugn och fortsätta argumentera för demokrati och mänskliga rättigheter. Polarisering, attacker och hårda ord bara göder terroristerna.
Klarar vi det? I så fall tror jag de kommer att fortsätta på sin inslagna väg, att förinta sig själva.