Det har kommit en bok om hur underbart det är att skilja sig. Författarna talar förtjust om hur provocerade många har blivit av den.
Jag blir provocerad.
Har verkligen de senaste 50 årens kvinnorörelse inte lärt dagens kvinnor någonting?
Själv har jag precis varit gift i 25 år och firat silverbröllop. Ändå är det inget jag går omkring och rekommenderar till någon annan. Varför skulle jag göra det, när kvinnor har alla möjligheter att välja sina liv fritt?
Gudrun Schyman skriver det intressanta inlägget i boken. Hon lever i sitt fjärde längre förhållande, men: "Jag har aldrig gift mig i juridisk bemärkelse. Varför? Motfrågan är: Varför skulle jag det? Jag är inte religiös och har inget behov av att blanda in Gud i mina relationer".
Schyman har sett sig som självförsörjande och självständig och eftersom hon aldrig gift sig har hon heller aldrig behövt skilja sig. "Jag är mån om att ha kvar tidigare älskare som vänner".
Så resonerar en kvinna född 1948 om sitt förhållande till män. Det märkliga är att de som är födda tre decennier senare upplever sina valmöjligheter som så mycket mer beskurna.
De skriver andlöst om sina skilsmässor som en frihetsrevolution. Man ställer sig frågan varför de inte var fria från början? Varför gifta sig om det är ett sådant fängelse?
Den nästan 40-åriga författaren Maria Sveland skriver om sin skilsmässa: "Jag kände mig som en übermensch, stark och oövervinnerlig, en superhjälte. Till och med detta fixade jag alltså, att borra upp hyllor! Så larvigt att jag aldrig gjort det tidigare!".
Hon upptäckte också att hon inte tittade lika mycket på tv efter att hon skilt sig. "Tydligen föredrog jag att sitta i fåtöljen och lyssna på musik och läsa böcker".
Vad hindrade henne från att göra detta tidigare? Om man inte vågar göra det man själv vill utan måste vara fjärrstyrd av sin man, blir det naturligtvis väldigt svårt att verka som feministisk författare.
Få av skribenterna i boken reflekterar över sitt eget beteende. Det är bara äktenskapet, och i förlängningen mannen, det är fel på. Enda lösningen blir att "våga ta beslutet" (Sveland) och sen fly.
Det framstår som ett enklare beslut än att stänga av tv:n och köpa borrmaskin.
De tio kändiskvinnorna som trumpetar ut sin skilsmässo-lycka i boken "Happy happy" (en är enligt otaliga intervjuer lyckligt gift men tackar sina föräldrar för att de skilde sig) påstår att "skammen måste bort".
Men kan någon tänka sig boken "Lycklig lycklig" om tio kändiskvinnors fantastiska äktenskap?
Jag har aldrig upplevt någon skam kring skilsmässor, tvärtom sprider de sig ofta i bekantskapskretsen, om en skiljer sig vill inte väninnorna vara sämre. Sen blir det "stjärnfamiljer" med nya och gamla barn och har man inte det, och är ofantligt lycklig med det, är man hopplöst gammaldags.
Varför inte i stället komma överens om att ingen egentligen är lycklig, gift eller skild, med egna barn, andras barn eller inga barn? Utom då och då när livet magiskt tycks fungera.
Vi gör alla så gott vi kan.
Det enda vi kan begära av varandra är att vi alla måste bli vuxna och ta ansvar för våra egna liv. Ingen annan kan fixa det.
Gammelfeministerna fattade det. Har kunskapen verkligen inte gått i arv till vår tid?
