Om man är i en grupp tillräckligt länge händer ofta något med balansen. De hierarkier som etablerats i början utmanas. Jag har ofta varit med om att en tillbakadragen eller lätt föraktad person plötsligt seglar upp som den mest populära.

Somliga vinner i längden.

Eller som Jesus uttryckte det: "Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista".

Något i den stilen hände i sista avsnittet av "Svenska Hollywoodfruar". Det var i förra veckan som den stora omvälvningen skedde. Gunilla Persson tog hem hela showen på knockout.

För er som inte tittat kan jag förklara att det handlar om väldigt blonda, gifta eller tidigare gifta svenska kvinnor som bor i Los Angeles-området i USA.

Maria Montazami är fyrabarnsmamman som glatt slösar maken Kamrans med hårt arbete hoptjänade pengar på fånigheter. Isabel Adrian en ung mor och bloggare som låtsas ha en karriär jämte maken Steve Angellos framgångar i Swedish House Mafia. Margareta Svensson en barpianist som gift sig med vad hon ständigt framhåller är "världens mest framgångsrike röstcoach som jobbat med Michael Jackson", en man 38 år äldre än hon själv.

Under hela hösten har vi sett de tre förenas i sitt förakt för Gunilla Persson, en hysterisk stackare utan man, särskilt mycket pengar, eller karriär, som bygger upp helt orealistiska luftslott runt sig själv och tioåriga dottern Erika.

Som närstudium av människans fåfänga är denna tv-serie svårslagen. Mer än en gång har jag undrat hur sjutton de anonyma producenterna bär sig åt för att fånga allt detta. Det är bättre dramatik om våra sköra barriärer mot döden och det stora tomrummet än någon pjäsförfattare kan få till.

Thackerays mästerverk "Fåfängans marknad", med under- rubriken "En roman utan hjältar", har fått en modern motsvarighet i dokusåpaformat.

I höst har de tidigare hjältinnornas självklara godhet gröpts ur inifrån, liksom i alla stora verk om vad det innebär att vara människa. Maria Montazami, som vi alla tyckt så mycket om, har plötsligt visat nya sidor.

De kom fram när hon började umgås med sin granne Mindy. Mindy framstår som en riktig vän, generös och med ett hjärta av guld. Maria är hennes vän på ytan, med ständiga småelaka stickrepliker på svenska till kameran.

Maria tävlar hela tiden med Mindy. Hon tål inte att Mindy har något hon inte har. Plötsligt ser den tidigare hjältinnan småskuren, missunnsam och inte särskilt trevlig ut.

Margareta Svensson, som vi alla älskat den här säsongen, verkade rolig, skärpt och normal. Och lätt chockad när hon bjöd de andra på lunch, och gästen Isabel Adrian började hacka på en annan gäst - den olycksaliga Gunilla.

Mer och mer har Margareta låtit sig dras med i gängkriget mot Gunilla. Hon suckar och stönar och himlar bakom Gunillas rygg när hon blivit hembjuden för att höra hennes dotter sjunga. I sista avsnittet kom chocken: Margareta skrev, sjöng in och spelade upp en nidlåt om Gunilla när alla fyra träffades för att fotograferas.

När Gunilla försökte försvara sig gick de tre andra till attack. Plötsligt fick vi tittare syn på hur läskig mobbning är. Hur den aldrig kan ursäktas, hur mycket offret än "förtjänar" den.

Gunilla Persson är min hjältinna - ett mobboffer som vågar försvara sig.