Tänk om han inte hade stått där, fotografen.
Om han inte tryckt av i exakt rätt bråkdel av en sekund.
Då hade vi inte vetat någonting om Kim Phucs smärta.
Jag var 17 år när jag såg Kim Phuc på Dagens Nyheters förstasida.
Bilden brände sig fast.
Jag led med den lilla flickan som fick sin nakna kropp exponerad för hela världen.
Nu är det 37 år senare och en vacker, samlad, vältalig medelålders Kim håller hörsalen på Kulturhuset i Stockholm andlöst fängslad i över en timme med sin berättelse.
Hon visar en film där hon försonas med amerikanen John Plummer som säger att han var med och koordinerade luftanfallet.
Det är en efterhandskonstruktion. USA var inte delaktigt alls i attacken på Kim Phuc och hennes familj. Den utfördes av det sydvietnamesiska luftvapnet vilket också rapporterades på den tiden.
Det spelar ingen större roll.
I dag har bilden på Kim Phuc förvandlats till en bild av alla övergrepp mot barn i alla krig.
Den har en styrka som inte mattas, en sällsynt allmängiltighet.
Bilden togs av den vietnamesiske fotografen Nick Ut som började på nyhetsbyrån AP när han själv var ett barn, bara 14 år.
Sju år senare stod han med en grupp kolleger på väg 1 mellan Saigon och Kambodja, utanför byn Trang Bang, när ett sydvietnamesiskt Skyraiderplan släppte de fyra napalmbomberna. Ur molnet av rök och eld kom en grupp barn springande.
Nick Ut tryckte på avtryckaren i precis rätt ögonblick. Bilden har liknats vid en Goyamålning, en perfekt komposition av lidande.
Den gråtande pojken i förgrunden, lillebrodern som vänder sig om, de vackra kusinerna på andra sidan, och i mitten det korsfästa barnet.
I går visade Kim Phuc en film för oss där vi fick se vad som händer utanför bilden.
Där springer hennes mormor med Phan Van Danh i famnen. Han är tre år och åhörarna drar efter andan av fasa när napalmen får hans hud att falla av i stora flagor.
Han dör, liksom den niomånaders babyn Phan Can Cuong som syns i Kims mosters armar.
Det går inte att ta in, alla barn som skadas för livet, som dör i krig. Men Nick Ut, och tv-fotograferna som var med honom, lyckades fånga något som fortfarande får oss att förstå.
Krigets första offer är barnen.
De som inte har något att göra med kriget blir ändå ut satta för det skoningslösa våldet.
Nu har Kim Phuc en stiftelse som delar ut pengar till projekt som hjälper barn i förtvivlade hörn av världen: Ghana, Uganda, Östtimor, Tadzjikistan.
- Där finns tusentals oskyldiga barn som inte får sin bild tagen.
Kön ringlar lång efter hennes föredrag av svenskar som vill bidra. När flickan på bilden kom till Sverige blev det ett möte som ingen av oss som var där kommer att kunna glömma.
