Det finns några ämnen som gnager, som utsatta barn i dagens Sverige.
Majblommebarnen, de som får glasögon och hjälp med skolavgifter bara för att vi andra ställer upp på välgörenhet med rötter i 1900-talets början.
Barn till psykiskt handikappade föräldrar, som kan leva i en skuggzon skild från vanliga barns uppväxtvillkor.
Barn som bevittnar våld i familjen, men inte har rätt att vara målsägare i en rättegång, trots att de blir märkta för livet.
Och så de som fick några sekunders uppmärksamhet nyligen: fosterbarnen som farit illa.
I en rad länder, som Norge, har foster- och barnhemsbarn som misshandlats psykiskt och fysiskt när de varit omhändertagna av samhället fått ersättning.
Både i form av en ursäkt och pengar.
Här i Sverige är fosterbarnens situation i stort sett osynlig i debatten. Man kan inte vinna några röster på att bry sig om dem, alltså finns de knappt.
Utredningen om vanvård i den sociala barnavården som drogs i gång 2006 har blivit en riktig långbänk. Inte förrän 2011 ska den vara klar.
I förra veckan var det halvtid, och delbetänkandet med rubriken "Vanvårdad i samhällets regi" presenterades. 404 före detta barnhems- och fosterbarn har blivit intervjuade.
Den som söker på SOU 2009:99 kan ta del av hela den sorgliga sammanfattningen av dessa berättelser. Från 1920-talet till 80-talet.
Som några av experterna i utredningen skrev i en debattartikel så går det inte att bortförklara hemskheterna med att det var värre förr. För de ser likadana ut decennium efter decennium.
Och förmodligen i detta nu, i några fosterhem någonstans i landet.
De fem experterna skrev att berättelserna "trotsar våra mörkaste fantasier". Och det räcker att se några av kategorierna där utredningen spaltat upp övergreppen för att förstå.
"Fysiskt våld med tillhygge", "såld för sexuell aktivitet", "bisarr vanvård".
Det finns också många exempel på mer vardagliga sätt att plåga försvarslösa barn.
Som det här: "Flickorna fick aldrig äta med resten av familjen. De fick sitta på sitt rum och vänta tills de hade ätit färdigt. Då fick de komma ner och äta rester. Även på julafton och födelsedagar fick de sitta på rummet. Enda gången de fick titta på tv var när den första månlandningen ägde rum sommaren 1969. Då fick de komma in i finrummet. De fick alltid gå i trasiga kläder, samma kläder i två och ett halvt år".
Det finns många barnhems- och fosterbarn som hade det bra. Men för den här gruppen hände det fruktansvärda att de som skulle räddas av samhället i stället lämnades ut som försvarslösa offer till sadister, pedofiler, våldsmän och andra brottslingar.
Utredaren Göran Johansson vill se ett erkännande från berörda myndigheter, en ursäkt och rehabiliteringsåtgärder.
De fem experterna är krassare. De skriver "pengar är bättre än ord i detta sammanhang...det är en av de få kompensationer som samhället kan ge de drabbade och som de faktiskt kan ha någon glädje av".
Många fosterbarn har känt sig utestängda från samhället, vägrats ordentlig skolgång, plågats av självmordstankar och dålig självkänsla. De har inte kunnat ta del av välfärden som vi andra.
Jag ställer upp helhjärtat på kravet:
Ge fosterbarnen pengar.
Ingen mer långbänk. Inget funderande.
Snabba cash. Nu.
