Strax efter klockan elva i går förmiddag gick luften ur den bild Anders Behring Breivik, 32, mödosamt byggt upp av sig själv. Tvärtemot vad en del befarat gjorde han inte allt värre genom att framträda öppet för första gången.
- Jag känner en enorm lättnad. Man har byggt upp honom till en demonisk figur. Nu fick man se hur patetisk han är, sa Herman Holmöy ­Heggertveit, 18, som överlevde blodbadet på Utöya.
Förutom anhöriga och över­levande var det ett 80-tal journalis­ter från Norge, ­Sverige och ­Europa som såg en oväntat ynklig ­figur kliva in i rätts­salen ­mellan fyra poliser och en arrestvakt på den öppna häktnings­förhandlingen i går.
- Han skämdes, det var mitt första intryck, sa ett av målsägarbiträdena efteråt.
Det första jag skrev ner i blocket var: "han ser ut som en mes".
Anders Behring Breivik hade vattenkammat håret och låtit en gles skepparkrans gro längs käklinjen. Han hade klätt upp sig i kläder som såg för stora ut: en överdimensionerad gråblå sidenslips och mörk kostym. När han satt ner stack överkroppen ut på ett märkligt sätt, som om han byggt på sig muskler utan att riktigt få plats i dem.

Den sedan 22 juli helt isolerade Breivik började med att se sig ut över salen. Han log nervöst.
Domaren Torkjell Nesheim bad honom stå upp och svara på om han fortfarande erkänner gärningarna. Breivik fumlade med fusklappen han haft med sig från Ila-fängelset. Sen gick han till attack mot domaren.
- När två personer möts, är det vanligt att bägge får presentera sig. Jag är riddare och militär kommendant i den norska motståndsrörelsen. Jag har invändningar mot din opartiskhet. Du har fått mandat från dem som stöder multikulturalismen. Det är en hatideologi som stöder nedmonteringen av det norska samhället.
Breivik stod rak och läste upp sitt uttalande på ett formellt sätt, som ett inrepeterat tal. Kroppen var kraftig och ganska satt.
- Han var arrogant, tvär­säker och ursäktade sig inte på något sätt. Det finns ingen som är intresserad av det han hade att säga, sa Herman Holmöy Heggertveit efteråt.

Breivik sa att han erkänner det han gjort, men inte att han är skyldig. Att han inte längre har problem med att sitta isolerad, men att det i början var svårt "att anpassa sig till en väldig passiv tillvaro från att ha varit väldigt aktiv".
När första chocken att se Breivik, verkligen förstå att han finns, hade lagt sig började jag tänka på tonåringarna som blev ihjälskjutna.
Hur bestialiskt, hur blodigt terror­dådet var. Så utdraget i tid, riktat mot så unga, så försvarslösa. Det var svårt att få ihop det med den mässande knäppgöken som log spydigt mot åklagarsidans Pål-Fredrik Hjort Kraby i polisskjorta.
Men man måste få ihop det. Det var han som gjorde det.
- Nu kan du få sätta dig, sa domaren och Breivik sjönk ner, drack lite vatten, tittade upp i taket. Och så gled blicken över åhörarna igen.
Det fanns nyfikenhet i den, men en ganska avskärmad sådan. Som om han tittade ut genom ett fönster. Ansiktet rörde sig på ett konstigt stelt sätt.

Sen skulle det vara slut. Men Breivik satte på sin mikrofon och sa:
- Jag förstår att målsägarna är med i rätten för första gången. Får jag lov och komma med en kommentar till dem?
Domaren högg tillbaka:
- Nej, det får du icke lov till.
- Nej, upprepade Breivik lamt, stängde av ­mikrofonen och stirrade ner i bordet.
Farligare än så var inte terroristen i går.
Sen försökte han demonstrera genom att vägra resa sig för domaren när det var slut. Men det var som att ingen brydde sig om honom. Som han pyste ner till ingenting under den här korta halv­timmen.
- Jag har varit så otroligt nervös. Haft hjärtebank och starka fysiska reaktioner. Nu vet jag att han inte kan göra någon mer skada, sa Herman Holmøy ­Heggertveit med en svärm journalister kring sig.