Orden på hemsidan för Tiger Woods Foundation där han påstår sig vilja "föra vidare sin familjs värderingar om integritet, ärlighet, disciplin och glädje" till ungdomar över hela världen skorrar så falskt att man vill skratta. Eller gråta.
När Tiger Woods blev professionell golfspelare vid 20 års ålder berättade hans far Earl inte bara om hur han drillat pojkens swing från sex månaders ålder, utan också att sonen var "Den Utvalde".
"Han ska utföra mirakel. Han är bron mellan Österlandet och Västerlandet... Han kommer att ha makt att påverka nationer. Inte människor. Nationer. Världen har bara börjat känna av hans makt".
Earl Woods, som avled 2006, trodde på fullt allvar att sonen var "större än Nelson Mandela, Gandhi, eller Buddha". Han sa till tidningen Sports Illustrateds Gary Smith 1996 att "Tiger kommer att göra mer än någon annan person i världshistorien för att ändra mänsklighetens villkor".
Man undrar ju om han var galen.
Mamma Kultida för sin del påstod att hon fick reda på av buddistiska munkar att sonen hade "förunderliga krafter". "Om han blir politiker, blir han president eller premiärminister. Om han blir militär, blir han general".
Hennes slutsats: "Tiger kan sammanföra alla. Han är det Universella Barnet".
Man känner igen moderna föräldrar som tror att barnet är Gud. Som hindrar sonen eller dottern från att med ödmjukhet se sin plats i världen. Och från att klara motgångar och ta ansvar för andra.
Jag hör män tala med illa dold beundran om Tiger Woods alla kvinnoaffärer. Själv ser jag bara ångest. En frenetisk kamp att slippa växa upp och förstå hur man påverkar andra människor med det man gör. Just nu är Tiger Woods inget Universellt Barn. Han är bara en kille som kan få en golfboll ner i ett hål med färre slag än andra, och en man som utnyttjar trasiga kvinnor för sin egen njutning. Det finns inte en flinga stjärnstoft kvar. Det kanske är så det ska vara. Det kanske är sanningen, och den vinner alltid i längden.