Skoltiden var en enda lång plåga. Det var inte förrän jag som 20-åring kom till journalisthögskolan som jag kunde känna mig någorlunda normal.
Där träffade jag människor som var intresserade av samma saker som jag: samhällsfrågor, världshändelser, avancerad engelska och skrivande.
Därför blir jag förtvivlad när spetsutbildningar i teoretiska ämnen i högstadiet framställs som tortyr av tolvåringar.
Är det någon som har tänkt på att det kan vara precis tvärtom?
Det som var tortyr var att sitta i första klass på Norrbyskolan i Borås och redan kunna räkna, skriva och läsa. En bok med oändliga plustal under 5, 1 + 2 =, skulle göras klar.
På rasterna fick jag stryk och blev retad för något jag inte begrep. Men man framstår säkert som konstig i majoritetens ögon om man kan något som andra inte kan.
På högstadiet fanns glädjepunkter i form av lärare som fattade saker. Men deras jobb var ju inte att lära mig någonting. Det var att strunta i mig och försöka få den stora gruppen elever att klara proven.

Det sägs nu att spetsutbildningar, som redan finns på försök i gymnasiet, är att sortera, segregera och öka klyftorna i samhället. Men allt det där finns ju redan.
Elever som är duktiga i teoretiska ämnen sorteras bort i den vanliga skolan. De får i många fall ingen egentlig undervisning. De får klara sig själva i väntan på att plågan är över och de äntligen kan få vara sig själva, med likasinnade, på högskolan eller i arbetslivet.
Visst kan man tycka att det blir bra för övriga elever om dessa läshuvuden är sociala, hjälpsamma och "lyfter" klassen. Men man har bara ett liv. Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.
Själv vet jag att om jag fått frågan skulle jag svarat: aldrig.
Nyttan av social träning brukar alltid framhävas för plugghästarna. Men precis som somliga bollgenier inte kan lära sig matte, och dansare kan ha svårt för teoretisk fysik, hade jag velat slippa de verkningslösa försöken att lära mig umgås med stora grupper jämnåriga.
De hjälpte inte. Jag har fortfarande svårt för att umgås med fler än två personer samtidigt. Och om ett års lekskola och tolv års skola inte lyckades lära mig det, var det kanske onödigt att försöka?
Jag skulle mycket hellre tala ett par språk till flytande. Ha läst in gymnasiet i högstadiet och tagit en fil kand i tonåren. Nu harvade jag för länge och lärde mig för lite.

Av pappa och hans åtta syskon kostades bara den äldste på studenten (och pappa var yngst). Mamma var flykting som kom till Sverige bara sju år innan jag föddes. De hade inte några andra idéer (och vem hade det på den tiden?) än att skicka oss barn till närmsta skola - som var tortyr.
Det finns fler alternativ nu.
De vänner och bekanta jag har som gjort sig omaket att skjutsa barn långväga till matteklasser och friskolor har aldrig velat höja sin status. De har bara försökt rädda en begåvad och i andras ögon udda unge från att mobbas sönder.
Jag tvingades till åratal av misslyckade försök till anpassning till något jag aldrig kunde lyckas med. Där jag alltid var fel.
Spetsklasser i högstadiet kan knappast göra någon skada, men kan rädda några.