I dag är det tio år sen prinsessan Diana dog och feministikonen Germaine Greer har varit ute och kallat Diana ”en beräknande idiot”, ”desperat” och en lösaktig typ som ”låg med gifta män”.
Greer har helt missat prinsessan Diana som postmodern feministisk hjältinna.
För 30 år sen, när prins Charles utsattes för ett allt starkare tryck från sin far prins Philip att skaffa fram arvingar till huset Windsor och säkra monarkins fortlevnad, tänkte ingen överhuvudtaget på den blivande brudens mänskliga rättigheter.
Hon skulle bara vara ett stycke lämpligt kött: oskuld, utan några tidigare relationer med män, med uppgift att snabbt producera ”an heir and a spare”, en arvinge och en att ha i reserv.
När det omaka paret fått till tronarvingen William och ”reserven” Harry, var det slut med det lilla intresse Charles hade för Diana. Han återvände till sina böcker, sina gamla vänner och sin älskarinna Camilla Parker Bowles.

Dianas krav på närhet, på en riktig relation irriterade honom. Han väntade sig att hon tyst och lydigt skulle anpassa sig. Enligt en av Charles auktoriserad biografi som kom ut före Dianas död struntade han i om Diana skaffade sig älskare.
- Jag vill inte blanda mig i hennes liv på något sätt, skrev han i ett brev till en vän om sin egen hustru.
Charles ansåg att om alla höll god min kunde ett sådant äktenskap mycket väl fortsätta i evighet. Så hade kungligheter levt i alla tider, en fasad utåt och ett helt annat liv privat. Prinsessan Dianas klagan att ”vi var tre i det här äktenskapet” är ju närmast komisk med tanke på tidigare engelska kungligheter (Henrik VIII hade åtta hustrur).

Att inte världens främsta feminist fattar att Diana blev en av 1900-talets stora kvinnliga förebilder genom sin ovilja att vara till lags, att hålla tyst, att foga sig, är en skandal. Diana krävde att få vara sig själv, en fri kvinna, en riktig människa med rätt till kärlek i en av de mest traditionstyngda miljöer som finns. Och konstigt nog är det många av oss som trodde att vi redan var fria som kände igen oss i henne.
En månad efter Dianas död rapporterade New York Times att hon dök upp som en osynlig, tredje person i mottagningsrummet hos var och varannan psykiater och samtalsterapeut.
- Många av mina kvinnliga patienter är fullkomligt besatta av henne. De ser henne som en spegelbild av de egna problemen, sa en läkare. Männen, däremot, om de tog upp saken, tyckte synd om prins Charles för att alla ”gnatar på honom om att komma i kontakt med sina känslor”, och tyckte illa om Diana för hennes ”fåniga babblande om sina psykiska problem” och ”pinsamma intensitet”.

Och hur mycket enklare skulle det inte vara, detta nådens år 2007, för det svenska kungahuset och de flesta av undersåtarna, om vår egen kronprinsessa Victoria lugnt och snällt låtsades att Diana aldrig funnits, och förlovade sig med en lämplig man av rätt börd (och var det så att hon gillade någon i tjänstestaben, säg den personlige tränaren, så kunde hon ju ha honom vid sidan om).
I stället kan vi snart vänta oss rubriken ”Sweden’s Crown Princess Marries Personal Trainer” i de engelska tabloiderna. En riktig Diana-rubrik.
Vår kronprinsessa har inte bara ätstörningarna gemensamma med prinsessan Diana.
Fast hon borde veta bättre håller hon fast vid Dianas idiotiska, desperata längtan efter att den riktiga kärleken ska finnas också för den som alla andra tycker ska nöja sig med mindre.