Visst är det roligt att bli bjuden på fest. De gånger jag varit på Nobelfesten är verkligen minnen för livet.
Där fanns den förhöjda känslan. Maten mycket bättre än vad man är van vid. Dryckerna sublima. Sällskapet vid bordet likaså. Och så kom Barbara Hendricks, helt klädd i vitt, skridande nerför trappan i ett konstgjort snöfall.
Det finns en mening med att bjuda så överdådigt. Nobelfesten är kanske årets främsta PR-evenemang för landet Sverige. Och den privata Nobelstiftelsen gör vad den vill med sina pengar.
Det är något helt annat med Stiftelsen för strategisk forskning. Den bildades med miljarderna från löntagarfonderna. Det var en fantastisk idé att överföra pengarna till forskning. Tio miljarder pumpades in i bland andra denna stiftelse och Stiftelsen för miljöstrategisk forskning.
De här pengarna har en avgörande betydelse för många av landets unga. De som inte reser jorden runt, slappar eller ligger på soffan i väntan på att bli programledare på tv. De som pluggar i 17 år och sen vill bli forskare.
Fackförbunden TCO och ST släppte nyligen en larmrapport om svenska doktoranders usla levnadsvillkor.
En doktorand är en högskoleutbildad person, oftast ung, som ägnar sig åt forskning med sikte på en doktorsavhandling. Avgörande för om man kan få en doktorandtjänst är pengar.
Enligt Mattias Carlsson, DN-journalisten som avslöjade att Stiftelsen för strategisk forskning gett festfixaren Micael Bindefeld över nio miljoner kronor, har stiftelsens vd Lars Rask 135 000 kronor i månaden, samt tio veckors semester.
Man kan ju jämföra det med de usla villkor en stor del av de svenska doktoranderna lever under. De får ingen riktig anställning utan tvingas leva på det statliga utbildningsbidraget på 15 500 kronor i månaden före skatt. Då har de varken sjukpenning, semester eller a-kassa.
Det handlar inte om tonåringar. Utan om vuxna människor som behöver egen bostad, kanske har familj.
I rapporten "Hur mår doktoranden?" skildras en tuff arbetsmiljö där många lever ett liv långt från jämnåriga som valt ta jobb i näringslivet.
Det är här de båda ovanstående stiftelserna kommer in. Deras pengar finansierar massor av forskning där en stor grupp doktorander får drägliga arbets- och lönevillkor. Det är pengar som betyder mat, hyra och en chans att betala tillbaka det gigantiska studielånet.
Och stöd till forskning som kan föra Sverige framåt.
Bara kostnaden för ballongerna på Stiftelsen för strategisk forsknings överdimensionerade 15-årsfest hade höjt upp en doktorands utbildningsbidrag till en vettig lönenivå i ett helt år.
Det är de pengarna som slösats bort på en onödig fest.
I fallet Säpo handlar det om rena skattekronor. Och då väljer man att lägga fem miljoner av dem på en firmafest med James Bond-tema.
Jag kopplar än en gång till våra ungas levnadsvillkor och Sveriges framtid. Tänk om pengarna i stället hade gått till ett exklusivt praktikantprogram för unga med intresse för Säpos arbete?
Jag känner faktiskt till flera tänkbara kandidater - med noll support hemifrån för sina drömmar.
Fem miljoner - det hade räckt långt för dem.
Pengar till ballonger och leksakspistoler i stället för till ungas jobb och framtid - det var sommarens sorgligaste nyhet.
