Det måste få ett slut.
Jag tror att alla som läser Expressens reporter Lennart Kriisas intervjuer med unga pensionärer förstår det.
Vi kan inte ha ett system där 19-åringar för-tidspensioneras på löpande band.
Det groteska ordet ”aktivitetsersättning”, som ska dölja att Kajsa Gavelius i Arvika blev för- tidspensionerad vid 19 års ålder, måste rensas bort ur svenska språket.
Och Kajsa få ett av de många jobb hon säger sig klara av, som att stå i butik eller jobba på kontor.
Jag vet inte riktigt vad som gör mig mest förbannad, om det är att mer eller mindre friska tonåringar som Kajsa blir pensionerade, eller om det är unga människor som Madelene Kaiser som har ett litet handikapp.
Är Sverige alltså i detta nu ett land där handikappade ungdomar kan hälsa hem redan från början? Aldrig få ett jobb? Börja mata duvor direkt efter gymnasiet?
Där Aspergers syndrom, som väl varenda Nobelpristagare har, är grund för att för resten av livet slå ut 27-årige Kenny Mannerström från arbetsmarknaden?
Det finns bara en enda sak att göra med aktivitetsersättningen och det är att spola den.
Ta bort den. Stryka den. Glömma att den någonsin funnits.
Aldrig ge den till någon ny ung människa, och ta bort den från dem som redan har den.
Det är inte rimligt att det ska finnas en speciell sorts förtidspension för människor yngre än 29 år, för i den åldern ska ingen pensioneras.
I en tidning som intar motsatt ståndpunkt och tycker att det är en skandal att unga människor INTE pensioneras, skrevs det häromdagen om en handikappad 23-åring som varit förtidspensionerad i fem år.
De kallar det ”chockbesked” att hon inte längre får vara pensionär.
Rubriken var ”Synskadad autist tvingas söka jobb”.
Det påminner mig om när New York drog ner på socialbidragen och med hjälp av stenhårda antidiskrimineringslagar ville att nya grupper skulle ut på arbetsmarknaden. När New York Times frågade en handikappad svart ensamstående trebarnsmamma om hon inte var arg på att hon förlorade sitt bidrag, svarade hon nej, nu kanske hon äntligen skulle kunna få ett jobb. Hon var utbildad jurist.
Ett samhälle där en synskadad autist tvingas söka jobb är ett samhälle där alla har ett värde. Ett samhälle där hon vid 18 års ålder får livslång förtidspension är ett samhälle där vissa sorteras bort som skräp redan från början.
Att få aktivitetsersättning är inte bara att i 99 fall av 100, enligt den förödande statistiken, för alltid vara borta från arbetsmarknaden. Det är också att förlora sina mänskliga rättigheter.
På den fyrsidiga blanketten som måste fyllas i ska man för försäkringskassans byråkrater ange ”så utförligt som möjligt” vad man har för ”bisysslor och uppdrag” och ”fritidsintressen för övrigt”. Man måste också beskriva sina familjeförhållanden, ”vilka arbets-uppgifter du utför i hemmet”, ”bostadens storlek, antal rum, våningar etc”. Detta kränkande snokande i privatlivet är till för kunna förbjuda den pensionerade att till exempel arbeta politiskt flera timmar i veckan än försäkringskassan anser är lämpligt.
Att ge en människa förtidspension är ett politiskt beslut, som fattas av de sju ledamöterna i politiskt tillsatta socialförsäkringsnämnder. Det var alltså sju politiker i Värmland som pensionerade Kajsa Gavelius när hon var 19 år, och som i juni förlängde pensioneringen med tre år.
Ni vet vilka ni är. Det är inte försent än. Ring upp henne, be om förlåtelse och säg att ni har ordnat en praktikplats. Sen kanske ni kan se er i spegeln igen.
