Jag fattar inte hur de vågar.
Det är något väldigt ovanligt, osvenskt, i att se en konflikt, sätta ord på den, få fram alla känslorna i ljuset, lösa den. Vem kan det, i vanliga livet?
Det blir mest tystnad, undvikande, svälj, skitsnack bakom ryggen. Typiskt svenskt.
Brottsmedling, ett internationellt fenomen som sprider sig, låter provocerande för oss i Sverige.
Det beror på 70-talets KRUM, riksförbundet för kriminalvårdens humanisering. En felriktad rörelse där politiker och kulturpersonligheter samlades för att tycka synd om brottslingar utan att ha insikt i vilka de var.
Clark Olofsson skulle räddas genom att gå journalisthögskolan. Han är fortfarande grovt kriminell. Brottsoffren fick inte synas, skulle inte sticka upp.
Synsättet ledde rakt in i Lars Noréns katastrof Sju tre, där han utnyttjades av två nazister som var ute efter permissioner, självförhärligande, pengar och frihet att begå bankrån.
Den som skulle räddas med teater blev polismördare.

Under rättegången mot Malexandermördarna trädde de mördade polisernas anhöriga fram i helfigur, orädda, och begärde plats för sina känslor, sin historia. Det var starkt, och de fick så många efterföljare att maktbalansen ändrats till brottsoffrens fördel.
Vad är nästa steg?
Brottsmedling kan aldrig läka sår från grymma mord där gärningsmannen inte erkänner. Men en rånad ung människa kan få tillbaka en tillvaro utan rädsla, bitterhet och hämndbegär.
Och tonårsrånaren som ångrar det han gjort en chans till ett anständigt liv.
Det fungerar. Det är en väg ut.

Medlarna Pia Törnstrand och Malin Oljelund berättar att en medling ofta slutar med offrets insikt om att det är gärningsmannen som är förloraren.
Nej, det handlar inte om att tycka synd om och släta över. De säger att när det gäller de dödande sparkarna mot Riccardo Campogiani var det inte tal om att medla eftersom ingen av de tre tonåringarna som dömdes erkände fullt ut. "Tänk så fruktansvärt att leva resten av livet med det".
Medling kan bli aktuellt i Sturebyfallet, där pojken erkänt. Inget är för svårt för att medlarna inte ska åtminstone försöka.
De berättar om medlingar som inte är enligt regelboken, i nedlagda våldtäktsfall. Hur pojken lyckas se flickan, och tvärtom, och förstå hur den andra uppfattat det som hänt.
Det som inte juridiskt sett var ett brott var ändå en händelse som lämnade två sargade tonårssjälar efter sig, som behövde redas ut. Inga detaljer får komma i tidningen, men det är som om en ängel går genom rummet när de berättar.

Kan lösningen på alla nedlagda våldtäktsfall vara medling, i stället för skärpta lagar? Tanken är så provocerande att jag knappt vågar skriva den.
Försoning är att göra en resa och få nya insikter. Jag fick flera av att träffa två av Stockholms brottsmedlare.