Det finns inga som helst garantier för någonting.
Det är tanken som far genom huvudet när jag ser Emil Forselius vackra, känslofulla ögon blicka mot Expressens läsare på bilden som publicerades när han utsetts till Veckans babe.
För tolv år sen fick han en Guldbagge tillsammans med en annan lika vacker och känslofylld ung skådespelare, Johanna Sällström.
De hade båda något speciellt.
Jag skäms för att jag sällan tänker på vad det kostar när jag njuter av starka skådespelarprestationer på tv, film eller teater. Och då menar jag inte biljettpriset eller licensen.
Vad kostar det människor att skildra allas vår ångest, smärta och glädje på ett sätt som får oss att beröras?
Skådespelerskan Lena Endre skrev nyligen om det.
"Att vi är utsatta, män som kvinnor, i den här branschen är inget nytt. Det hör till yrket. Det är ett djupt orättvist yrke. Att vi utnyttjar varandra hänsynslöst och kanske framför allt oss själva när vi repeterar är också något som ingår i vår vardag", skrev Lena Endre.
Hon fortsatte:
"Om en utredare skulle fråga om jag mått dåligt på jobbet så är svaret ja! Självklart. Jag har kräkts, känt mig svimfärdig, haft extremt hög puls, gråtit, känt yrsel och allvarlig ångest. Vid en annan arbetsplats hade man genast blivit sjukskriven. Men hos oss ingår detta i vardagen".
Det hon skrev väckte tankar.
Jag förvånades över att jag aldrig förstått riktigt att det är så det är, trots att jag som journalist otaliga gånger intervjuat skådespelare.
Samtidigt funderade jag på dem som inte orkar.
I ljuset av det som hänt finns många tecken i de artiklar som skrivits om Emil Forselius sen det spektakulära genombrottet med filmen "Tic tac" och Guldbaggen.
- Jag tyckte det var en så jävla svår roll, det var så frustrerande. Lasse passerar så många tillstånd. Först ledartyp, sen kärlekskrank, sen blir han ett vilddjur och monster, sen förvirrad och rädd och till slut ledsen, sa han om den filmrollen.
Han "satt bara och stortjöt" på galapremiären. "Det var så starkt".
- Det har gått så fort. Ibland blir jag livrädd och tänker: "va fan är det jag håller på med". All rädsla för att inte nå upp till förväntningarna.
Han var bara 24 när han sa detta, Emil Forselius.
En ung kille som flyttat till Stockholm och brukade sitta på sin favoritsten på Lång-holmen och läsa Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta".
Jag såg honom på scen en gång.
I "Skattkammarön" på Dramaten där han spelade Jim Hawkins som får en karta, hyr ett skepp och ger sig i väg på det stora äventyret.
Skådespelaren Marlon Brando berättar i sin självbiografi gripande om kolleger som dukade under av yrkets krav. Själv kom han från svåra omständigheter, men skriver "man lär sig faktiskt en hel del bara man får leva länge nog".
Det fick inte Emil Forselius. Det är en tragedi för hans anhöriga och sorgligt för alla oss som fick uppleva hur han sprakade på Lejonkulans scen.
