Plötsligt är det november. Ni vet känslan. Utan att veta varför blir man oförklarligt trött, får värk i kroppen och ont i halsen.
Är det influensa, åldern, allergin eller en dödlig sjukdom? Man vet inte riktigt. Och listan över dagliga mediciner är redan så lång att man helt enkelt inte har plats för någon mer.
Pengarna är slut sen senaste resan till varmare länder. Alla ­filmer sedda, alla sudokun lösta, alla böcker lästa. Det är svårt att hitta något som piggar upp.
Tur då att det snart är Alla helgons dag.
Ju färre krav på en helg, desto bättre. Jag gillar inte nyårsaftons och midsommars krav på firande. Har ett mycket kluvet förhåll­ande till jul.
Mina favorithelger är trettondagen, Kristi himmelsfärd och ­allhelgona. Meningslösa helger som man själv kan fylla med något. Om man har lust.

Jag gillar att pyssla med gravar. Inte dem som står mig närmast, de har ingen betydelse för mig. Pappa är ju inte i graven, utan i skogen. Vill jag känna mig nära honom, går jag omkring och tittar på lavar och växter han kunde namnen på. Där finns han.
Men jag sköter gärna om mer avlägsna släktgravar. Det är en stor glädje att ha dem nära fritidshuset, så jag kan tända ljus och lägga kransar. Till allhelgona går jag också alltid till min grannes och hennes föräldrars grav.
Föräldrarna dog långt innan jag hamnade på Österlen. Men jag bryr mig om dem. Deras hörn av kyrkogården får bara inte vara mörkt på Alla helgons dag.
Byarna på Österlen är insvepta i dimma så här års, det är tyst och stilla. Man tänker på de döda, köper gravljus och kransar. Jag ­ tänker, som så ofta när jag är här, på de två parallella världar som finns här.

Den bofasta urbefolkningens kamp för en tillvaro som fungerar, året om. Och sommargästernas allt större krav på säsongsbundna upplevelser och service.
"Bevara byskolorna" ropar en dekal på dörren till det trendiga kaféet där jag tänkt köpa bullar. Bredvid sitter lappen "Stängt för säsongen".
Det är inte nollåttorna utan Ica-handlarna och Svenska kyrkan som håller i gång byarna året runt. Och hemtjänsten som pilar runt i sina små grå bilar. Här tar man ordentligt hand om sina gamla.
Även efter döden. Jag har aldrig sett så prydliga kyrkogårdar som på Österlen. Vilka resurser som läggs på perfekta buxbomshäckar och fina blommor. Vid en färsk grav är buketterna överdådiga. I planteringarna blommar rosor, kärleksört, och höstanemon fortfarande.
"Österlen lyser" heter den satsning som de yngre och ofta inflytt­ade kulturarbetarna försöker få fyr på. Nu på sjunde året meddelas att ­tävlingen Årets ljusby 2011 har en (1) deltagare.
Gärsnäs har stora chanser att vinna.

Jag gör mig gärna lustig över alla dessa projekt som kulturmuppar och noll­åttor hittar på för att pigga upp den dystra ­glesbygden. Men jag måste erkänna att jag gillar när Österlen lyser av marschaller, lyktor och ljusslingor.
Jag älskar att köra hem i mörkret genom de brinnande byarna.
Kanske är det helt enkelt medicinen mot novembervärken? Att flytta allt på att-göra-listan till 2012, ett år som tycks ligga väldigt långt borta. Att i stället åka till Bo ­Ohlsson i Tomelilla och titta på julskyltningen. Gröpa ur en pumpa. Tända ett ljus ­ i mitt mörka hörn av världen.