Redan när jag byter plan i Chicago är det som att komma in i en annan värld. Plötsligt är folk artiga mot varandra.
Alltså inte mot chefen, vännerna och sådana de känt sen födseln. Utan mot totala främlingar.
Det är verkligen ett kulturskiljande sätt att förhålla sig till andra.
Medan engelsmän är artiga på ett distanserat och ibland lite ironiskt sätt, är amerikaner bara rakt på in-your-face supertrevliga. Det är inget vi svenskar fick lära oss på engelsklektionerna i skolan. Förtvivlat försöker man hänga med i svängarna.
Det är "sorry" och "excuse me" bara man råkar korsa varandras färdriktning, utan att stöta ihop. Så fort man ens kan tänkas ha påverkat den andres bekvämlighet ska det bes om ursäkt.
Jag blir så utmattad av detta att jag sätter mig tyst i ett hörn och försöker kolla hur de andra gör.

Min slutsats är att amerikaner hela tiden bekräftar varandras existens. Att det är det som artigheten går ut på.
Som svensk blir man så perplex därför att vi gör precis tvärtom. Vi tycker det är höjden av artighet att ignorera varandra.
Jag säger inte att det ena är bättre än det andra. Jo, det gör jag förresten. Jag tror att det i längden skapar bättre och lyckligare människor om vi visar att vi ser varandra. Men själv tycker jag att det är så ansträngande att jag efter försök att vara amerikanskt artig regredierar till normalsvenskt komatillstånd.
Man har liksom inte den rätta oljan i munlädret. Inte riktigt koll på till vem man ska säga "how are you doing this morning". Men när jag plötsligt en morgon får till den repliken till tjejen som lämnar ut handdukar vid poolen, förändras allting. Från att ha setts som en konstig utlänning som inte kan uppföra sig är jag plötsligt en i gänget.
Jag tjuvlyssnar fascinerat när två män som aldrig tidigare träffats småpratar vid gasgrillarna på kvällen. Det är som ett slags dans. De har en hjärtlig ton som bara svenskar som umgåtts sen barnsben har till varandra. Och så poff, klipps den av när hamburgarna är klara.

De äldre kvinnorna tycks moderligt omfamna en med hela sin själ när man stöter på dem vid hissen. Det varar bara någon minut. Sen slipper man dem. Varje talför främling i Sverige är ju ett plåster man aldrig blir av med.
Under några veckor sitter jag, den socialt klumpiga svensken, och hör gamla, unga, tjocka och smala, fula och snygga personer av alla sorters ursprung och sexuell läggning säga samma artighetsfraser till varandra. Alla behandlar alla på samma sätt.
Det är en gigantisk skillnad mot hur svenskar beter sig. När jag ser landsmän igen när jag går på planet från Chicago till Stockholm är det en chock att möta den sura tystnaden.
Vi svenskar har inga ord för att visa att där står du, och här står jag, och nu hjälper vi varandra. Svenskar klarar inte att vara artiga.
När jag kommer hem märker jag ändå att jag försöker. Jag ler glatt och säger något bekräftande när jag stöter på hatobjektet unga föräldrar som står i vägen med sina barnvagnar. Till min förvåning får jag leenden tillbaka.
Ett sånt här tillstånd brukar vara några dagar. Jag räknar med att vara vanligt svenskt sur igen på måndag.