När livstidsdomen
mot Christine Schürrer för morden på Max och Saga Jangestig föll i Västmanlands tingsrätt förra året fick skadeståndsfrågan litet utrymme.
De hårresande formuleringarna från lagmannen Per Kjellsson har passerat obemärkta. Jag hoppas att Svea hovrätt nu när fallet prövas igen ägnar den delen mer uppmärksamhet. För tingsrättens resonemang är orimligt.
Emma och Nicklas
Saga och Max. Jangestig krävde att Christine Schürrer ska betala skadestånd
för vart och ett av deras två dödade barn. Tingsrätten skrev:
”Första frågan blir därför om det finns grund för att göra ett generellt antagande om att förlusten av två nära anhöriga medför ett mer omfattande psykiskt lidande än vad som är fallet vid förlust av endast en nära anhörig”.
Redan här stannar en normalt tänkande människa upp.
Tingsrätten undrar alltså om det är ett större lidande att förlora exempelvis sin man och sitt barn, än bara mannen eller bara barnet?
För ett barn att förlora båda föräldrar jämfört med en?
Om det är värre för Nicklas Jangestig att mista Max och Saga, jämfört om bara det ena barnet hade dött?
Om Emma Jangestig lider mer för att hon nu inte har några barn alls, jämfört med om hon fått behålla det ena?
Kanske resonemanget
kunde ursäktas om det använts för 200 år sen, när kvinnor födde tio–femton barn och de flesta av dem dog. Men i dag?
Tingsrätten hänvisade till en dom från 2007 i högsta domstolen.
”Högsta domstolen poängterar här att även om någon förlorar flera nära anhöriga samtidigt, så är det fråga om en och samma läkningsprocess. Vidare sägs att även om
den akuta sjuktiden kan bli längre då någon mister två nära anhöriga så lämpar sig
inte detta förhållande som grundval för en särskilt schabloniserad ersättning”.
Jag plockade fram
domen som detta är citerat ifrån.
Den handlar om en man som somnat vid ratten och som dömdes till 100 dagsböter för att ha kört ihjäl två personer. Det var kvinnan som förlorade sin man och sin son som begärde dubbelt skadestånd.
Göta hovrätt gav henne det. Högsta domstolens föredragande, revisionssekreterare Pontus Woxner, ansåg också att hon skulle få det.
Han skrev att det är ”närmast självklart att den som förlorar två eller flera närstående åsamkas ett större psykiskt lidande än vid förlusten av endast en” och fortsätter att det får ”anses rimligt att i sådana fall bestämma ersättningen till ett fullt schablonbelopp för varje avliden närstående”.
Högsta domstolen röstade
ner Woxners förslag, med formuleringarna ovan om ”en och samma läkningsprocess”.
Nu handlar det inte om en trafikolycka, utan om ett planerat, extremt brutalt mord på två små barn.
Om Svea hovrätt inte förstår att mängdrabatt på skadeståndet för mördare som dödar fler i samma familj är orimligt, bör Arbogamålet överklagas till högsta domstolen.
Max hade sitt värde som människa, och Saga hade sitt.