Jag fick mitt första barn 1987, fyra år efter att Anna Wahlgren kom ut med "Barnaboken".
Den var bibeln.
Den som läst den kan inte bli särskilt förvånad över vad en av döttrarna skriver om sin mamma.
Jag hämtar upp den 750 sidor tjocka tegelstenen från källaren. I 20 år stod den på hedersplats i bokhyllan, lätt åtkomlig. Anna Wahlgren hade svar på det mesta.
Dottern Felicia Feldts beskrivning av sin barndom är full av saker jag känner igen. Från Anna Wahlgren själv.
"Barnaboken" har del i att mina barn växt upp till så kloka och väl fungerande människor. Anna Wahlgren var raka motsatsen till curlingförälder långt innan begreppet fanns. Hon argumenterade för att barnet ska vara en del av familjens arbetsgemenskap, få ansvar och ett värde redan som mycket liten.
Men det finns även många direkt stötande inslag i boken. I kapitlet "Förlossningen" beskriver Anna Wahlgren hur födseln av hennes tredje barn, som är just dottern Felicia, närmar sig:
"Det var hela femton minuter mellan sammandragningarna, och BB låg nära. Så jag väntade och tog tid, och medan jag väntade groggade jag med några vänner i allmän feststämning".
Allting klingar av, och hon ångrar alkoholintaget med följande motivering: "Först efteråt fick jag veta att alkohol har en fördröjande verkan ... Det finns kliniker där man sätter in alkohol vid hotande missfall".
Råden att inte dricka alkohol när man är gravid kallar hon "domedagsbasuner". "Om det vore sant att dagligt intag av vin skulle medföra fosterskador, borde vartenda barn i Medelhavsländerna födas missbildat. Mödrarna där har ju inte nåtts av socialstyrelsens bannbullor utan dricker ohämmat vin till maten".
På ett annat ställe: "Att rökning skulle ge för små och för tidigt födda barn betvivlar jag i kraft av min privata statistik. Genom nio graviditeter har jag varit storrökare".
När hon ammar tycks Anna Wahlgren välja bort groggen: "Starksprit bör man undvika när man ammar, men vin i måttliga mängder är inte farligare för barnet än för modern. Öl, som stimulerar mjölkproduktionen, bör man förstås också välja med anständig alkoholprocent".
Nu säger ni kanske, så var det på den tiden. Ja, kanske 1967 när Felicia föddes. Men absolut inte 1983 när boken kom ut.
Då var Anna Wahlgrens yngsta barn fyra år. Och mamma skriver i sin bok att det är bra att vänja barnen tidigt vid ensamlek om morgnarna, "medan man själv ligger halvdöd efter en bättre fest". Hon beskriver mycket torftig kosthållning och att hon vägrar skaffa glasögon till de barn som behöver det. I ett märkligt stycke skriver hon att "kanske finns det faktiskt ett slags kärleksfull aga".
Anna Wahlgren skriver att "man kan vara mycket trasig personligen och ändå ge sina barn trygghet. Man kan utsätta barn för skilsmässor, uppbrott, flyttningar, avbrutna kamratkontakter, upprepade skolbyten utan att för den skull nödvändigtvis skada dem. Barns harmoni beror inte av tillvarons yttre form. Jag vet det."
Nu är det någon som drar en annan slutsats.
Ända sen jag läste "Barnaboken" första gången har Anna Wahlgren funnits som röst i mitt huvud som kommenterat mitt föräldraskap. Nu har den tystnat.
Äntligen släpper jag taget.
Anna Wahlgrens makt över mitt liv är över.
