Vad ska hända nu med Håkan Juholt?
Och med Socialdemokraternas människosyn?
Det är oroväckande frågor som dränks av spekulationerna om ny partiledare.
"Börjar bli sliten och lite otidsenlig". Nej, det är inte en beskrivning av Socialdemokraternas förre partiledare Håkan Juholt. Utan av köpcentret som han avgick i.
Alla vet vi nu att i Oskarshamn handlar man i Flanaden på lördagarna. Om man inte är Håkan Juholt. Då avgår man där.
Det måste vara det i särklass konstigaste sättet en partiledare avgått på i världshistorien. Stående i ett köpcentrum på lördagseftermiddagen. Jag trodde inte mina ögon när jag slog på tv:n och möttes av denna scen.
"Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat". Så inledde Juholt sitt tal. En bombastisk formulering som förde tankarna till revolutionärer i början av förra seklet. Den otidsenlige och lätt slitne Håkan Juholt använde i avskedets stund den klassiska S-märkta retorik som har beskrivits som hans främsta styrka.
Han såg stark ut men var helt ensam. Några säpovakter skymtade och en kvinna som misslyckades med att räcka fram en bukett rosor. Han avgick utan ett enda av alla dessa välkända socialdemokratiska namn runt sig.
De satt i tv-studion i Stockholm i stället, eller hade kanske fullt upp med att intrigera om efterträdaren. Carin Jämtin klev fram på en presskonferens och såg ut som om hon redan valts till ny partiledare.
Juholt tycktes redan glömd.
Jag tror att S-toppen och vanligt folk befinner sig längre än någonsin ifrån varandra i dessa dagar.
De tycks helt fixerade vid hur de ska värna om "det som är bäst för landet" genom att välja rätt partiledare den här gången, och "få ut vår politik".
Vi dröjer oss kvar ett tag till vid människan Håkan Juholt.
Vi vet att han inte var lämplig som partiledare. Men också att han försökte och kämpade och gjorde så gott han kunde. Han var en klant men ingen skurk.
Men de där som utövade krypskytte medan han ännu hade kvar jobbet? Vad har de att säga till sitt försvar?
I går var det flera stycken som viftade med ordet "barnfattigdom" och tycktes tro att om de bara säger det ordet tillräckligt många gånger så förstår väljarna hur goda och fina och engagerade mot orättvisor de är.
Håkan Juholt då, mannen som tvingades avgå ensam och förnedrad i ett slitet köpcentrum i Oskarshamn?
Var fanns solidariteten med den människan?
Det är bara att hoppas att Håkan Juholt har några riktiga vänner, och att de gav honom en kram, en stadig whisky och en riktigt god middag i går kväll.
Som människa har han haft en helvetesvandring med alldeles för lite stöd, mänsklig värme och konstruktiv hjälp från dem som ska föreställa hans partikamrater.
Begär verkligen de S-toppar som nu ivrigt slåss om de bästa platserna vid köttgrytan att vi vips ska tro på dem som förkämpar för den lilla, svaga, utsatta människan?
Finns det någon som tänkte tanken att visa att de är det genom att stötta Håkan Juholt när han hade det som svårast?
