Att Malmö pekas ut som någonting är just nu inte ett problem överhuvudtaget.Det är verkligheten som är problemet, skriver Britta Svensson. Foto: Fritz Schibli / EXPRESSEN/KVP
Att Malmö pekas ut som någonting är just nu inte ett problem överhuvudtaget.Det är verkligheten som är problemet, skriver Britta Svensson. Foto: Fritz Schibli / EXPRESSEN/KVP
Britta Svensson

Att sortera bort, förtiga och försköna fakta kan aldrig vara journalisters uppgift

Publicerad

Tretton mord i Malmö på ett år, ett dussin skjutningar, varav tre med dödlig utgång, bara under årets första veckor.

"Vad händer när en hel stad pekas ut som ett problem?", frågar sig Dagens Nyheter.

Att Malmö pekas ut som någonting är just nu inte ett problem överhuvudtaget.

Det är verkligheten som är problemet.

När jag var Expressens USA-korrespondent kände jag mig ibland som en väldigt smart person. Det berodde inte på mig, utan på att det i jobbet ingick att läsa sex amerikanska dagstidningar varje morgon.

En massa information strömmade in i huvudet varje dag, från en massa källor, och bäst av alla var New York Times, som oförtröttligt tog reda på en massa saker som jag inte visste tidigare, och berättade.

I alla tidningarna fanns dessutom en kakofoni av röster, knappast en enda som lät som någon annan. Min favorit var kolumnisten Stanley Crouch i New York Daily News, en svart man som inte hade en tanke på att uppfylla några stereotypa och enfaldiga idéer om hur han "borde" tänka på grund av sin hudfärg.

 

När jag tänkte på debatten och tänkandet i Sverige såg jag för mitt inre en gyttjig göl där ett gäng ankor simmade runt runt. Den enahanda och likriktade svenska "debatten" kändes overklig, och väldigt långt borta.

Detta var för 20 år sen, och sen dess har vattnet blivit lite klarare i den där gölen. Några andra fåglar har fått plats. Men fortfarande finns där en väldig massa ankor som simmar runt, runt.

Den paniska rädslan för att någon ska tycka "fel" eller bara annorlunda är så in i ryggmärgen svensk, att det ofta är människor med bakgrund i andra länder som öppnar upp samtalet med nya infallsvinklar och framför allt med en brist på rädsla för att vara avvikande.

"Varför skulle jag vara rädd här, i mitt hemland skulle jag bli mördad för mina åsikter", säger en av dessa orädda vänner.

 

Fackförbundstidningen Journalisten granskar i sitt senaste nummer klimatet på Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Så kallad public service som finansieras av alla via licenspengar, men som knappast speglar de olika tankar, åsikter, levnadsvillkor och syn på omvärlden som finns i det här landet.

"Därför är det så tyst" är rubriken på reportaget, där ett 40-tal av reportern Klas Granströms källor "målar upp en bild av redaktioner där ängslighet och en rädsla för att säga vad man tycker präglar arbetet".

 

Janne Josefsson är en av få som vågar framträda med namn, och berättar om att "kolleger slutar heja" på dem som gör jobb som något sätt antyder det som lyfts fram som tabu, som problem med invandring och integration.

Han berättar också om starka interna reaktioner när "Uppdrag granskning" granskade våld inom extremvänstern. "Varför ska du göra det? De är väl bra?" var reaktioner från kolleger.

Pressen från arbetskamraterna vid kaffemaskinen lyfts fram i artikeln som något av det värsta, där man fryser ut kolleger som gjort inslag om flyktingfrågan som inte "är rätt".

Lösningen för många medarbetare är att strunta i sådana ämnen, att vägra ta i dem. Eller så blir det så räddhågset att när vikarien Shamiram Demir på P4 Göteborg vill berätta om hur tvååringar kläs i slöja i förskolan blir reportaget liggande i månader och har ännu inte sänts.

 

Det jag undrar när jag läser detta är: varför bli journalist om man inte är nyfiken?

Om man vill vara åsiktspolis, förtryckare eller grindvakt när det gäller "fel" delar av verkligheten är det väl lämpligare att gå in i en sekt, praktisera en väldigt trångsynt religion eller flytta till en diktatur.

Det behöver skrivas, talas och rapporteras om det som händer i Malmö, om allt som händer och är av allmänt intresse. Att sortera bort, förtiga och försköna fakta för att få till en vad man tycker lämplig bild kan aldrig vara journalisters uppgift.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag