I ett radioprogram i P3 hade några trendiga ungdomar nyligen kritiska synpunkter på kulturarbetare som flyr staden och bosätter sig i torp. Jag kände mig träffad. Jag bor sedan ett och ett halvt år i torp, även om det ligger vid vattnet och omtalas som "sjöstuga" i hyresavin. Längre bort längs vattenlinjen bor min kompis Carl i ett litet träslott bland klipporna. Vi ses någon gång i veckan, lyssnar på sjövädersrapporten och jämför utsikter. Det är en fin och ganska fumlig tillvaro. Då och då tvingas man till Bygg-Olle i Nacka för att köpa ny svart tunna till mulltoan, i vintras frös vattenledningarna, man fick skotta nonstop, en morgon åkte jag i diket och fick ringa bärgningsbilen. Skepsisen mot urbana människor som söker arbetsro och själslig fred i provinsen är gammal och ibland berättigad.

Av en händelse råkade jag i veckan bläddra i Ivar Lo-Johanssons självbiografi "Författaren". Ivar Lo var son till sörmländska arrendejordbrukare, han gjorde en klassresa och fick bevittna hur den gamla torparklassens bostäder togs över av inresta författare från Stockholm. Det är en laddad skildring: "De hyrde sig obrukade, övergivna torp. De tog ut sina kvinnor dit, klädde dem i små förklän, ställde dem att laga mat vid järnspisen. De lekte torparlycka." Även om 1930-talets arbetarförfattare knappast var några godsägare, sågs de som herrskap av de kvarlevande arrendebönderna. I lanthandeln fick författarna gå före, de åt bättre och blev niade. Ivar Lo, som fortfarande bar spår av valkar i sina händer, döper författarboningarna till "elfenbenstorp" - och konstaterar att "på sätt och vis försökte stadsborna verka mer äkta än landborna själva".

I sommar har Dagens Nyheters kultursida en artikelserie döpt till "Sommartorpet" - i vilken poeten Anna Hallberg har reflekterat kring Kafkas "Slottet" och professor Johan Svedjedal om herrgården Ekeby i Selma Lagerlöfs "Gösta Berglings saga". Man undrar vad Ivar Lo tyckt om det. Tala om elfenbenstorp.
En generation efter dagsverkssystemets avskaffande har torpet som bostad och begrepp förlorat sin politiska laddning.
Det gäller nu inte bara gamla arbetarbostäder, utan svenska hem över hela klasskalan.

Jag intervjuade en gång redaktören för magasinet Gods & Gårdar, vars affärsidé är att romantisera gamla övreståndshem. Trots att magasinet porträtterar danska gods hade den svenska tidningen förklarats för kontroversiell för den danska tidskriftsmarknaden, där hem fortfarande är klasspolitiskt stämplade. "I stugan", skriver Ivar Lo-Johansson, "där en skräckslagen torpare någon gång vartannat år med möda präntat sitt bomärke... tronade nu skrivmaskinen". Kanske är det dessa lantligt stationerade skrivmaskiner som gjort torpens förvandling så hastig. Jag sitter med öppet fönster, det luktar gräs och utedass. I går kväll tände jag för första gången en grill, i morse lärde jag mig paddla.
Jag är en skam till torpare, och detta trots att min pappa föddes i ett vackert rättare-torp med vita knutar i Sörmland, vars trädgård min farmor skötte med prudentlig hand. Utan skrivmaskinen som försörjningskälla vore jag död innan vintern.