"Det har något med dalsläktet att göra, vi är envisa", säger presschefen för Peace & Love till Expressen - festivalen som avslutades i söndags morse i ett fortfarande tropiskt Borlänge.
Peace & Love drog 42 000 besökare, samma vecka som Hultsfred fick stänga ned efter 24 år. Att Borlänge gick segrande ur denna festivalernas maktkamp kan alltså ha med det särskilda dalakynnet att göra: "vi har alltid varit envisa, minns Dalaupproret 1743 och marschen mot Stockholm", påminner Ronny Mattsson.
Men varför stanna där? Som mas, jag är själv från Hedemora, gläds jag ofta och speglar mig i landskapets insats i Engelbrekts resning på 1400-talet och förstås i det stöd som vi gav Gustav Vasa under befrielsekriget på 1520-talet. Det var då vi hissade den trängde kungen genom ett dass i Ornäs - vår bajamaja-kompetens är nästan 500 år gammal. Men vår sturska särart är egentligen äldre än så.

Kritikern och författaren Gustaf Näsström har i en rolig bok, "Dalarna som svenskt ideal" från 1937, spårat föreställningen om Dalarnas unikum till Falu Koppargruva, ett av världens äldsta industriföretag och länge landets ekonomiska garant i krigstid. Så klart att Sveriges status som stormakt hade sin grund i Dalarna. Var annars?
Allt sedan dess har monarker, upprorsledare och andra slags ideologer sökt sig till Dalarna för att söka stöd i skarpt läge.
Just detta är Dalarnas paradox: de rörelser och den särskilda psykologi som man tillskriver Dalarna har ofta utlösts och regisserats av potentater utifrån.
Hembygdskulturen som vi förknippar med Siljan, folkdräkt och fiol, odlades till exempel främst av en Gustaf Ankarcrona. Han var konstnär från Småland som förälskade sig i Dalarna kring förra sekelskiftet, grundade Leksands hemslöjdsförening, for runt i vit vadmalskostym och predikade Dalarna som politiskt föredöme i konstrast till industrialismen.
En annan lokalkändis som präglat bilden av landskapet som familjevänlig idyll, Carl Larsson, föddes i själva verket fattig i Gamla Stan. Göran Greider, folktribun med eget härbre i Dala-Floda, är inflyttad från Årsta.
Vi masar är tydligen extra mottagliga för politiska och kulturella makthavare och deras visioner. Vi har drillats till objekt och medspelare i national-romantiska draman - från befrielseuppror till väckelserörelser. Vi är alla små Zornkullor - nakna och suktande efter att pånyttfödas i en storslagen vattenmålning.

Är framgången för Peace & Love att betrakta som ytterligare ett kapitel i denna berättelse om Dalarna?
Förmodligen.
Även om jag hörde få fioler i Borlänge i helgen - undantaget John Fogertys konsert - har festivalen ett idealistiskt antivåldsbudskap som passar väl in i Dalamyten (vi slåss bara när vi måste).
Själv är jag fostrad på Dala-rock i Hedemora, en nu nedlagd festival som var så idyllisk att jag fortfarande har minnesbilder av öppet kopulerande raggare på hornhinnan.
Nej, det var nog ingen slump att Jay-Z förlade sin enda Sverigespelning till just Peace & Love i Borlänge. Världens mest eftertraktade rappare reser till Dalarna för att samla röster inför sitt kommande världsherravälde. En historiskt gångbar strategi för kungar av alla slag. Jay-Z gjorde helt enkelt en Gustav Vasa.