När jag var elva var jag ledsen jämt; mobbad i min klass och fånge i en stad som kändes trång. Mitt i detta hopplösa kom internet ridande in i livet med fladdrande mantel och blev min tillflyktsort och hjälte. Tillhandahöll ett nät av tusen städer där jag rymdes bättre. Ett logiskt ställe att drömma och gömma sig i som sorgsen, en hemlig gård att gå till där man inte behövde se någon i ögonen.
För det skriks så högljutt om nätet som ett syndens näste, där hatare och skurkar minsann slipper se sina offer i ögonen. Men minns gärna att ängsliga elvaåringar också slipper det, och för mig var det enda vägen att öppnas lite på glänt.
När jag var tolv fick jag ett hatbrev i brevlådan. Den fysiska, alltså. Det var anonymt, men otäckt stämplat i min hemstad och innehöll en verklig handstil.
Och det är mycket svårare att värja sig mot riktiga bokstäver i bläck! Mycket svårare att värja sig mot någon som bemödat sig att posta sitt hat och betala med frimärke för att förmedla det hela vägen fram. Men medan jag väl grät lite loggade jag in på min blogg och publicerade min rädsla - och gick därmed en varm famn av stöd till mötes.
Jag har bloggat sedan jag var elva och närmar mig strax sexårsjubileum, och jag kan min vackra bransch. Ibland har jag bloggat glest, ledset och i vild frustration - och ibland ofta, lyckligt och långt.
Den är en spegel av mina tonår och den har i sina stoltaste stunder lyckats vara hjälp åt någon annan, genom att våga tala om sakerna som min mun - och de flesta tonårsmunnar - aldrig kunnat. Jag har skrivit skymd av en skärm och i och med det blivit lite ärligare, naknare, för att sedan få kommentarsfälten fyllda av ärliga, nyöppnade hjärtan. Kärlek föder kärlek.
Nu är jag sexton och hela mitt liv är internets förtjänst. Det handlar om gymnasiet jag går på, om sommarens ljuvliga jobb, om så många viktiga vänskapsbörjor.
Utan internet skulle den mobbade elvaåringen omöjligen kunnat läka.
Dessa debatter som blint fokuserar på Det Särskilda Näthatet känns ärligt talat som rena skämtet och förvandlas till skratt i mig. Att dela upp hat i riktigt hat och näthat, när det ju är samma sak.
Let's talk about nätkärlek - livräddning, karriär, dejtingrutor, insamlingar, kärlek, stödgrupper, famnar - om vi ändå ska hålla på. Det går inte att skylla ifrån sig på "näthat" när det är vi som är sändarna. Nätet är bara vår förmedlingscentral; magisk, elektrisk, ibland missbrukad, men det är ur människorna som kraften klättrar.
Av Björk Mirjamsdotter
redaktionen@expressen.se
Björk Mirjamsdotter bloggar på http://bump.blogg.se och har gett ut diktboken Bumps poesi.
