Marcus Birro har bloggat intensivt om sin son - redan innan sonen föddes.
Han ser sig som en del av en ny, engagerad papparörelse.
Här förklarar han varför.
Min son är en kärlekssoldat. Han är en skrikig, varm, varsam och vacker liten hjälte som tycker om att ligga på min kudde och sprattla sig lycklig. Han visar mig en sorts solidarisk symfoni av ödmjukhet och tålamod. Han är en gerillarörelse mot allting som är lågt, billigt, värdelöst, och degenererat. Han är värdighet i blöjor. Bara det en fantastisk bedrift.
Jag ingår i ett nytt projekt. Jag är en del av en ny rörelse. Vi är några stycken. Vi är männen som på allvar gjort oss fria från den förtryckande könsordningen.Vi är männen som bryter ny mark i sovrummet, runt skötbordet, vid blöjorna och på BVC. Vi tar plats. Vi är värda våra barns kärlek. Vi går i motsatt riktning som de balla karriärsmammorna som föder barn på lunchrasten och planerar sina graviditeter utifrån sitt arbete. Vår rörelse gör tvärtom. Vi väljer bort den meningslösa hetsen. Vi väljer bort tramset och förstörelsen. Vi hasar fram som änglar mellan skötbord och säng. Vi är män som bryter ny mark, som tar plats, som vågar vara förälder fullt ut, som inser att arbetet aldrig kan bli lika viktigt som att se sin son gurgla fram ett leende när man har honom, hud mot hud, på bröstet.
Fäder som kan tala om sin rädsla, sin stolthet, sin känsla av otillräcklighet. Män som tar sig själva och sina liv, sin familj, på befriande allvar. Som är trogna. Som tycker vanligheten är en medalj att fästa i kavajuppslaget varje morgon.
För en del blir barn bara ett gupp i gatan. Ett sorts farthinder mellan lyxdesignat kök och välbetalt arbete. Men de blir färre. Vår rörelse växer. Vi som sitter uppe halva natten med vårt barn i knäet och sjunger sånger vi trodde vi glömt men som legat som ouppslagna böcker, som små blommor, inuti oss.
Jag drömde om Milo Santinos ansikte redan innan han föddes. Jag somnade med ett fotografi från ultraljudet under kudden. Jag drömde om en kärlek större än allting. Tillsammans med Jonna tog jag mig igenom ett mörker så svidande surt, så svindlande mäktigt, att det ett tag hotade att dra med sig mig, mitt liv, min vardag, mitt skrivande, mina böner.
Jag sögs in i en sorts tomhet. Jag mötte ingen. Jag gick inte utanför dörren. Jag hade läskiga planer på att supa ihjäl mig.
Nu är det grus från i går, sot eller smält snö från en tid då döden flinade med sina sneda gula ögon tvärs igenom allt.
Milo Santinos ansikte är en gåta, rör sig som en vind från dag till dag. Hela han är ett sorts gudomligt minne, en kvarlämnad rest från tiden när vi blev satta här av en tålmodig, förlåtande Gud. Jag älskar honom med ett sorts outtömligt lugn, en sorts förvissning om att vad som än händer, vilka stormar som än kommer rasa in utifrån, så är jag alltid hans pappa, hans förvirrade, trötta men stolta pappa och jag tänker viska till honom om vilka sagor som fortfarande ligger oupptäckta där ute, och att han alltid kan vända sig hit och alltid inåt, att det finns medmänniskor i den här världen, i det här landet, en sorts glödande kärlek mitt i vintern som gör Sverige till ett fantastiskt land att vara barn i.
Det är en tyst gerillarörelse som börjat röra på sig, ett sällskap av fäder som i gryningen gör sig klara för att göra det svåraste och enklaste som finns i ett liv, att älska utan förbehåll och vara närvarande med hjärtat i kupade händer.
