Bilan Osman

Muslimska kvinnor attackeras – var är feminismen?

Publicerad

I en dikt frågar en beslöjad muslimsk kvinnlig poet: "Vad ser du när du ser mig, ser du förtryck eller ser du frigörelse?"

I veckan intervjuar Expressen i en artikelserie kvinnor som bär hijab (slöja) och som en följd av det upplevt hot, trakasserier och misshandel. En av dem är Halima Ali. Det hon trodde skulle bli en vanlig bussresa slutar med en misshandel av en okänd man, och tårar som bränner bakom ögonen. "Det var första gången jag kände: Jag är svart. Jag är kvinna. Jag är muslim. Jag bär sjal. Jag har aldrig känt mig så liten som då", säger hon i artikeln.

Berättelse efter berättelse, studie efter studie visar att situationen för muslimska kvinnor i hijab är alarmerande. De är en måltavla för antimuslimsk ilska, för arbetsmarknadens diskriminering och för hatet mot kvinnor. Jag har själv sett utsattheten hos muslimska kvinnor. Jag minns dagen då min mamma satte på sig slöjan för första gången, och hur attityderna mot henne förändrades nästan omedelbart. Med åren och med en utveckling som bara tycks bli värre känner jag mig mer less än någonsin.

Men det som kanske gjort mig mest frustrerad den senare tiden är den påtagliga känslan av feminismens frånvaro.

Samtidigt som muslimska kvinnor utsätts för såväl verbala som fysiska attacker i Sverige, och i stora delar av Europa. Samtidigt som muslimska kvinnor förbjuds att klä sig som de vill i länder som Frankrike, har den västerländska feminismen varit upptagen med att diskutera huruvida hijab är en symbol för förtryck eller för frigörelse. Det förvånar mig att något så självklart som att ta kampen för en kvinnas rätt att klä sig som hon vill utan att bli misshandlad, hotad och trakasserad nästan enbart blivit en antirasistisk fråga. Varför har det varit så svårt för feminismen att se den patriarkala strukturen bakom det som får en okänd man på en buss att vilja tvinga av en kvinna hennes kläder?

 

Det är inte nytt att den västerländska feminismen är uppbärare av ett ideal där kvinnor inte kan bära niqab, hijab eller burka för att ses som en del av detta utslitna systerskap. Eller att den feminismen har det lättare att förfäras av att kvinnor i Iran blir påtvingade hijab, än av att kvinnor i Sverige blir avtvingade den. Och när den finns där för muslimska kvinnor så är det enbart för att slänga ut livlinan och rädda dem från bruna män som förtrycker dem.

Jag är inte i behov av den feminismen. Däremot är det nu, viktigare än någonsin, att andra delar av feminismen kräver rättigheter för muslimska kvinnor. Och gör det på riktigt. Inte genom att lösa halva ekvationen och bilda en antirasistisk opinion om religionsfrihet, utan också gör det i egenskap av feminister som kräver politiska lösningar som säkerställer kvinnors trygghet. En feminism som ser att attackerna mot muslimska kvinnor ofta utförs av män, att attackerna är ett resultat av mäns våld mot kvinnor. En feminism som inte är kolonial.

Kanske blir det en feministisk rörelse som skapar förändringar och en framtid där hijab inte är en symbol för vare sig förtryck eller frigörelse. Där den är som vilket klädesplagg som helst. Ibland är den påtvingad, ibland avtvingad. Och ibland ett resultat av människors fria val. Och Alhamdullilah, pris ske Gud, mitt fria val att bära hijab blev även min frigörelse.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag