BIDRAG 23: Min son har blivit indragen i en mycket farlig sekt

Publicerad
Uppdaterad
Det finns en massa olika religioner i världen, sedan finns det de som är ateister.. Det finns ju olika nivåer på hur religiös man kan vara. Enligt min egen uppfattning är all religion bra så länge det ger människor hopp, tillit och bidrar till något positivt. Sedan kan man också vara, vad jag kallar “överreligiös”. Överreligiös är, i mina ögon, personer som tolkar religion så hårt att och så fanatiskt att det faktiskt går ut över andra människor och det blir svårt att ha ett helt vanligt liv.
Sådana människor har jag träffat idag. Överreligiösa. Jag kan inte heller skylla på någon annan, eftersom det är jag själv som anmält min son till denna grupp. Förra gången jag var där, så fick jag en känsla av att det var en väldigt normal grupp. Barnen och föräldrarna uppträdde tämligen “normalt”, trevligt och ödmjukt mot varandra. Idag såg jag lite andra tendenser. Jag trodde vi träffades för att barnen skulle ha en timmes kul, träna lite fotboll och leka med varandra.
Men något annat avspelades i föräldrarnas blickar och utrop idag. Särskilt pappornas, faktiskt. Min egen son verkar köpa allt tränaren säger, sväljer det med hull och hår. Jag skulle rent av vilja gå så långt att jag säger att min son hittat sin egen Gud, vilket då alltså är fotbollstränaren. Han såg på tränaren när han talade, som under en andakt. Han fick något glansigt, lyriskt i ögonen och lydde sedan minsta vink.
I de fall där de små pojkarna inte lyssnade lyriskt på tränaren, utan sprang åt fel håll under uppvärmningen och inte lydde minsta vink, ställde sig papporna upp och ropade till sig sina söner: “Linus, du MÅSTE lyssna på vad tränaren säger, annars får du inte spela!”
I andra fall blev också papporna väldigt betagna, upptagna och maniska i det som utspelade sig i den lilla gymnastiksalen. “På bollen, Niklas!” Eller: “Kom igen, Muhammed, kämpa nu!” Eller: “Dimitros, hjälp till och stå inte bara och titta!”
Själv sitter jag förundrad och tittar på. Min son står en stund i mål och gör ett par räddningar. En pappa tittar förebrående på mig och ropar sedan: “Bra räddning, målis!” Oups, tänker jag, det var visst mitt jobb.
Jag kommer till insikt om att jag, trots mina fyra barn, helt och hållet missat en hel värld, eftersom detta är min första son.
Jag kan inte säga att min sons pappa uppfört sig mindre maniskt än de andra papporna, sedan sonen började träna fotboll förra veckan. Han kom hit från Stockholm, för att lämna ett par nyinköpta fotbollsskor och titta på första träningen. I helgen har han ringt minst 3 gånger om dagen för att tala fotboll med sonen. Han ringde precis igen och de hade ett litet snack “man to man”. I det samtalet ingick inte jag. Inte ett dugg faktiskt! Helt seriöst så tror jag inte någon ens tänkte på min existens.
Förra helgen när sonens pappa och jag satt och tittade på sa jag till honom att sonen vill vara målvakt. Hans pappa såg mycket allvarligt på mig och sa: “Nej, Fatou, det får du inte uppmuntra!”
Jag: Meeh, varför inte? Det är klart han vill bli målis, som Pa Dembo Touray, när ni är släkt och allt. Det är ju hans idol! Vad är det för fel på att vara målis?
Sonens pappa: Prata inte med honom om det mer, för målisar får mindre pengar och färre chanser när de blir proffs!
Här la jag ner diskussionen och inser att jag hamnat i en värld jag verkligen inte begriper mig på. Jag ska fortsätta komma på träningar och uppmuntra min son att spela fotboll för att han tycker att det är ROLIGT!! (Och i all hemlighet fortsätter jag att hoppas att han blir en glad Målis, som Pa Dembo!)

Fatou Touray

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag