"Stor tumör höger lunga." Ett av alla oväntade, obehagliga undersökningsresultat jag fått som läkare. Ord på ett papper som på en sekund omkullkastar livet för en människa. Lite som Schrödingers katt. Innan jag, observatören, läser orden är personen både frisk och sjuk. Sen bara allvarligt sjuk. Knölar i buken som jag palperat när patienter önskat allergimedicin. En ful pigmentfläck på skuldran hos småbarnspappan, som visar sig vara spritt malignt melanom.
Och ändå är jag helt oförberedd. Det drabbar mig som ett knytnävsslag i mellangärdet. Ja, precis så känns det. Ett knytnävsslag när min pappa, min alldeles egen pappa, ringer mig den där dagen, och berättar att de hittat en tumör i höger njure. Knytnävsslag efter knytnävsslag. Men jag står upp. Som en cowboy i en gammal spaghettirulle. Så lägger jag på luren, och den där muskeln, den som man bara tränar när man dansar balett. Den försvinner. Jag viker mig dubbelt.
Min pappa ska alltid finnas. Inte bara i mitt hjärta och i mitt minne som min pappa, min kompis, mitt stöd, min idol, min läromästare, min supporter, min första kärlek. Han ska finnas här. Här. För evigt.
Så ligger pappa på operationsbordet. Operationen ska vara klar vid tvåtiden. Halv fem håller de fortfarande på. Till slut söker jag operatören, som kollega. Jag kopplas till salen. Tveksamheten i sköterskans röst och att kirurgen osterilar sig gör mig iskall. Hjärtat stannar. Tiden stannar. Jag är blockerad. Tills det visar sig att det har gått bra. Och den lättnaden går inte att beskriva.
Jag besöker pappa på sjukhuset. Och jag är inte längre läkare. Jag är anhörig. Närstående. Dotter. Jag känner mig som en främling. Korridorerna stinker på ett sätt som jag aldrig tidigare lagt märke till. Färgerna går i fyra nyanser av brunt, och jag skyddar min hand med en servett från allt jag tar i på toaletten. Jag smugglar in godis till honom, livrädd att undersköterskan ska komma på mig.
Jag är precis som vem som helst. Precis som vem som helst i ett sjukvårdssystem där man tacksamt tar emot, inte ställer krav.
Efter alla år inom sjukvården så har jag aldrig tidigare insett hur stor och allsmäktig den är. Och hur är det då för den som inte förstår språket, rutinerna och koderna?
Jag försöker nå fram till pappas doktor, men vill inte tränga mig på. Undrar varför man gör det och inte det. Sen ger jag på något konstigt sätt upp, och accepterar att jag inte kan kämpa. Pappa bär på en svår sjukdom. Jag lutar mig tillbaka och låter sjukvården ta hand om det mest dyrbara jag har här i världen.
Svensk sjukvård är bra. Det är högkompetent personal med en sund etisk kod inpräglad i ryggmärgen, som behandlar enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Så jag känner mig trygg. Men kan jag just det eftersom jag i grunden trots allt är läkare?
Jag kan, som läkare, värdera vården som ges, jag kan ställa krav, jag kan ifrågasätta. Men det kan inte alla. Vi har ett system som inte öppet redovisar vårdkvalitet. Vi har ett system där jag som patient inte kan välja bort en dålig vårdgivare, eller välja en bättre. Det svenska sjukvårdssystemet är inte bäst i världen.
Hur det skulle kunna vara kommer vi aldrig att få veta så länge som vi hårdnackat vägrar inse det.
ÅSA VILBÄCK
