Måste ha. Köplusten slog till mitt på Stureplan. Jag var tvungen att en blus i regnbågens alla färger.
Den hängde i skyltfönstret. Det vackraste jag sett. Av siden. Det var bara att springa in i affären och säga: Jag vill ha en sån där blus som hänger i fönstret.
- Den är slut.
- Men den hänger ju i...
- Den är slut.
- Jag har åkt tåg i flera timmar, flämtade jag. Så därför kanske ni kan ta ut den ur fönstret och hänga dit något annat.
Expediten såg att jag var nära att börja gråta och började på en mycket lång förklaring om att de bara skyltade om en gång i månaden och att det var en särskild kvinna som hade nyckeln...
Jag lyssnade som i trans. Det var som när Sverige åkte ut mot Ryssland. Det var overkligt.
De hämtade chefen, en verkligt vänlig kvinna i nionde månaden. Hon kunde inte göra något.
Skyltfönstret var som ett altarskåp. Blusen jag ville ha var lika oåtkomlig som Mona Lisa på Louvren.
Man får stå på avstånd och försöka begripa. Mona Lisa ler bakom glas. Eller om hon ser sur ut för att alla bara stirrar.
Det enda som återstod för mig var att skriva upp mig på en väntelista. Telefonnummer och namn.

Sen ringer de en vecka senare på morgonen och säger från den fina butiken: Nu har vi fått in en ny sändning av blusarna.
Gud är med mig, tänkte jag. Jag måste ha kaffe. Inte vet jag vad jag tänkte.
Jag slängde mig i en taxi.
Skam den som ger sig.
Går in i affären och säger glädjestrålande till närmaste expedit: Jag kommer för att hämta blusen som ni har i fönstret!
- Den är slut!
- Men ni ringde ju och...
- Vi sålde slut allihop på morgonen. Det är så i Stockholm.
Jag var på vippen att säga: Jag är från Stockholm.
Men allting började snurra. Den vänliga kvinnan såg att jag höll på att svimma så hon ledde mig till ett provrum: Sitt här så ska jag hämta lite vatten.
Hon lovade att "leta reda på blusen". Hur skulle det gå till när den var slut?

Mina tankar var svarta som kol. Hur skulle jag överleva sommaren? Vad var det för mening med... tja, allting till exempel?
Så stod hon där - försäljerskan. Med ett glas vatten. Och min blus.
- Den var undanlagd i kassan, sa hon stillsamt.
Jag satt kvar som en lamslagen. Ute var det sommar och jag måste bara dricka lite vatten... hon väntade tålmodigt.
Damen med blusen.
Min blus!
Jag har hängt upp den på väggen. Det var bara att spika i en spik. Och ta fram en galge.
Ni kanske tror att det var något dyrt lyxplagg. Priset var 398 kronor.

Det handlar inte om priset. Det är något med hjärnan som gör att man blir uppfylld av en blus.
Det är köpcentrum? Var i hjärnan sitter det? Kan vara mellanhjärnan där det finns en massa funktioner som vi inte kan styra över: hunger, törst, sömn med mera.
Sedan jag blev hjärnexpert har jag förgäves letat efter köpcentrum. Lillhjärnan? Tveksamt.
Förlängda märgen? Därifrån styrs andning och blodcirkulation.

Till slut ringer jag till en läkare som heter Stickan. När jag lagt fram mina teorier så börjar han skratta. Köpcentrum i hjärnan. Hahahaha.
- Jag var nära att dö, hör du vad jag säger!
- Hur mår du egentligen?
Alla frågor är bra. Utom de som slutar med egentligen. Såna frågor kan få vem som helst att börja gråta. Ty de går inte att besvara.