Marteus: Det är en mardrömsnyhet

Det är en mardrömsnyhet i all enkelhet: 14-åringar har blivit dummare. De ligger på samma intellektuella nivå som 12-åringar gjorde för tjugo år sedan.
Enligt en brittisk undersökning, nota bene. Så man kan ju nära ett litet hopp om att detta är ett unikt brittiskt fenomen. Men hur troligt är det? Med tanke på hur lika länderna är måste man nog acceptera hypotesen att det är lika illa ställt i Sverige.

Forskaren bakom studien, professor Michael Shayer, tror att två huvudfaktorer spelar in: För det första får skoleleverna inte lära sig att tänka komplext i skolan, utan drillas inför prov. Korvstoppas. För det andra blir de passiva av tv- och datorspel. De lär sig inte det problemlösande som hör det praktiska lekandet till.
Passar de förklaringarna in i Sverige?
Ja. Betygshets och drillande präglar visserligen inte det svenska skolsystemet på samma sätt som det brittiska. Det fria tänkandet har stått högt i kurs här. Men Shayers teori kan ändå appliceras: svenska elever tycks nämligen kunna tänka fritt, all right, men det ställs inga krav på HUR de tänker. Med andra ord, de får babbla fritt om ditt och datt utan att deras tänkande utmanas intellektuellt av lärarna, utan att det struktureras.

Jag minns att jag läste i en studie att svenska elever är mycket frimodiga och diskussionsglada, men att deras resonemang bygger på torftiga kunskaper och ytlig argumentation - ett faktum som driver högskolelärare till milt vanvett när de frimodiga babblarna så småningom ramlar in på universiteten (och frågar om de får ta böckerna med sig in på tentorna...)

Datorspelandet har Sverige och Storbritannien förstås gemensamt. Det sägs att det utvecklar hjärnan - och det kanske det gör. Men tänk om det utvecklar hjärnan på ett högst begränsat sätt?
Den berömda pedagogen Maria Montessori hävdade att barn måste använda alla sinnen för att lära; känna, lukta, bygga, tråckla - använda kroppen i lärandet, helt enkelt. Och innan datorspelandet blev lekkamraten nummer ett var det ju så en normal, sandig, regnig, hoppande, klättrande, byggande, lekande barndom såg ut.
Nu sitter ungarna framför datorn, helst iklädda hjälm för att inte skada sig på någon hård kuddkant... Det kanske inte är så himla bra.

Nå, nu teoretiserar jag på väldigt lösa grunder, det är jag medveten om. Men detta måste Sverige gräva vidare i. Och Jan Björklund måste kanske komplicera sitt budskap och sina mål:
• Kunskapsskolan måste vara en tänkarskola.
• Om kroppen och förmågan till praktiska lösningar försummas på fritiden måste den lyftas in i skolan. Slöjd och matte kanske hör ihop.

Av Ann-Charlotte Marteus
ann-charlotte.marteus@expressen.se